Ökade inkomstklyftor är inte bara resultatet av regeringens vårproposition. Utan också ett av dess syften.
Det är inte jag som påstår detta. Det är regeringen själv.
I den bilaga till budgeten, som ska reda ut de fördelningspolitiska effekterna av politiken, står det svart på vitt: ”Den ekonomiska standarden för dem som är i arbete beräknas öka med mellan 2,1 och 2,5 procent beroende på arbetstidens längd, att jämföra med 1,4 procent för dem som inte arbetar.”
Det beror i huvudsak på å ena sidan jobbskatteavdraget som ger ökade inkomster åt alla löntagare. Och å andra sidan på försämringen i a-kassan.
Med andra ord: regeringen tar av arbetslösa och sjuka och ger till dem som jobbar. Och, naturligtvis, till dem som äger kapital och fina villor – genom avskaffad förmögenhetsskatt och sänkt fastighetsskatt.
Och på det lite skattesubventionerade pigjobb, så att de mer välbeställda slipper betala vettiga städlöner ur egen ficka.

En av orsakerna till denna politik står att finna i regeringens rått marknadsliberala syn på arbetslöshet och sjukdom. Man tror uppenbarligen inte att människor faktiskt är sjuka eller har svårt att få jobb, utan helt enkelt att priset på arbete är för högt. Om det kan pressas nedåt – genom att folk tvingas ta jobb till sämre löner – ja då kommer det också att finnas jobb att få.
”Om inkomsten vid arbete inte är högre än vid arbetslöshet eller sjukdom är de ekonomiska drivkrafterna till arbete svaga och arbetsutbudet kan därmed förväntas bli lägre…För höga ersättningsnivåer i välfärdssystemen medför att arbete lönar sig sämre” skriver man.
I klartext: det är för lönsamt att gå på a-kassa, vara sjukskriven eller ha socialbidrag. Folk väljer därför att göra det hellre än att ta ett hederligt arbete.
Det som rimligen måste betraktas som civilisatoriska framsteg – att människor kan garanteras en viss frihet från marknadsdisciplinen genom hyggliga försäkringssystem – är alltså regeringens stora huvudvärk.

Lönerna kan Borg & Co, som väl är, inte påverka direkt. Därför måste istället ersättningarna sänkas. Om det blir riktigt plågsamt att inte jobba, ja då kommer folk också att ta de jobb som finns, till lägre löner, är tanken.
Allra värst kommer de att drabbas som trots dessa ”ekonomiska incitament” faktiskt inte får några jobb – vare sig det nu beror på att de är sjuka eller det inte finns jobb att få. De kommer, för all framtid, att bära bördan av denna så kallade jobbpolitik.
Se där borgerlig fördelningspolitik: nerifrån och upp.

Antagligen är den politiska kalkylen lika krass. Genom att strö mycket pengar över de redan rika – de borgerliga kärnväljarna – lite grann över den majoritet som har jobb och samtidigt ta från dem som har det sämst, hoppas man kunna slå en kil i solidariteten mellan dem som har arbete och dem som inte har. Den gamla socialdemokratiska väljarallians mellan tjänstemän och arbetare som välfärdsstaten byggdes kring ska spräckas genom att stora delar av medelklasssen nu ska förmås att alliera sig med de riktigt rika.

Skribent: Petter Larsson