Enligt moderaternas nyspråk bör privatiseringar inte längre kallas så. Avknoppning är, efter påbud från partisekreteraren, den lämpligare termen. Snart avknoppas Vin & Sprits fina fabrik i Åhus. LRF protesterar, men vem lyssnar på dem numera?

Jag minns den senaste privatiserings… förlåt avknoppningsvågen under tidigt nittiotal innan nyliberalerna kraschlandade med sin då sönderkörda ideologi i bagaget och drog Sveriges ekonomi och hundratusentals arbetsplatser med sig i fallet.

I Malmö ville moderaterna, i valfrihetens namn, sälja ut stans enda allergidaghem till en käck entreprenör. De aldrig tillfrågade föräldrarna plus de flesta i personalen protesterade. Jag minns att en hyggligt fungerande verksamhet förvandlades till sin motsats i en dimma av intriger, olust, uppvaktningar av till en början oförstående politiker och tryckt stämning när barnen lämnades på morgonen.
Till sist var det en yngre moderat politiker som lyssnade på argumenten under ännu ett uppjagat möte och satte stopp för dumheterna. Föräldrarna, eller som vi då hette – brukarna, fick vår vilja igenom. Privatisering under press var ännu inte riktigt gångbart.

Har det blivit det nu?
Ser rubriken ”Rektorer pressas privatisera” i gårdagens DN. Tidningen berättar om rektorn Hjördis Berggren i Sundbyberg som blev ”chockad” när hon tillfrågades av kommunen om hon ville ta över sin kommunala skola som nu ska privatiseras. Något hon själv aldrig funderat över eller sett behov av.
Hon är inte ensam eftersom många rektorer i Stockholms län som DN talat med känner sig mer eller mindre tvingade att privatisera sina skolor av borgerliga kommunledningar. Valfriheten ska uppenbarligen nås genom att de sista kommunala gymnasierna slås ut, konkurrensen på marknadsmässiga grunder skärpts när antalet elever minskar de närmaste åren och bara de populäraste skolorna finns kvar.

Om de populäraste skolorna också är det bästa och om hela den här processen någonsin analyserats ur de mest resurskrävande och sämst rustade elevernas och föräldrarnas situation förtäljer inte artikeln. Men vi kan ju ha våra aningar.

Det finns ett drag i borgerligt tänkande av nyliberalt snitt, och något annat tänk finns väl inte längre kvar, som för tankarna till maoism av sen svensk sextiotalsmodell.
I tidigt nittiotal uttrycktes detta drag i begreppet ”den enda vägen” som framför allt berättade att det inte längre existerade något politiskt alternativ till högerpolitik, privatisering och utförsäljning även om det fortfarande fanns en del svagsinta väljare som trodde det.
Det privat ägda och skötta var per definition överlägset det gemensamt ägda och förvaltade oavsett vad den praktiska verkligheten och erfarenheten sade. Kritisk granskning av de egna politiska handlingarna ersattes av slagord.
Det är därför med nostalgiskt igenkännande jag noterar att Maud Olofssons mest dräpande argument för att sälja ut de statliga bolagen när de företagsmässiga och statsfinansiella bortfallit är att ”staten inte ska äga sådant som någon annan kan sköta bättre”.

Hon känner med sin starka tro att multinationella Pernod Ricard eller Bacardi Martini, två spritjättar så långt från akvaviten Skåne och landskapet Skåne man kan komma, blir bättre och tryggare arbetsgivare än svenska folket och den framgångsrika företagsledning som gjort Vin & Sprit till norra Europas ledande tillverkare och distributör av sprit och vin.
Halleluja!
Behovet av att avknoppa dessa politiska fantaster upplevs just nu mycket starkt.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 13 april 2007

Skribent: Håkan Hermansson