Storbritannien stärker sin position som världens främsta övervakningssamhälle, rapporterade ekot igår. Det finns idag drygt fyra miljoner övervakningskameror i landet. Det innebär i medeltal en kamera för var fjortonde britt. Nu införs även kameror försedda med högtalare. Genom dessa skall personalen på övervakningscentralerna kunna åthuta den som gör något olagligt eller opassande. Som att vandalisera eller skräpa ned.

Också i Sverige ökar kameraövervakningen, även om den inte är lika omfattande som i Storbritannien. En av de kommuner som gått i täten är Malmö. 58 kameror ska installeras utmed ett längre stråk tvärs igenom staden. Ärendet ligger emellertid på is, sedan justitiekanslern Göran Lambertz ansett frågan vara av så pass viktig principiell karaktär att han överklagat länsrättens godkännande. Den accelererande övervakningen kränker människors integritet, menar Lambertz. Därför behövs prejudicerande dom i högre instans. I bästa fall kan det tvinga fram en mer omfattande debatt om den smygande utveckling vi under senare år sett.

För visst är det något märkligt med den tysta övervakningsrevolutionen. Få kritiska röster har höjts. En gång förknippades en omfattande bevakning av medborgarna med östtyska säkerhetspolisen Stasi och framtida skräckvisioner som Orwells 1984. Den liberala demokratin ställdes mot totalitära regimer som inte litade på sina egna medborgare. Desto mer oroväckande är att det just är i länder med en lång demokratisk tradition som övervakningssystemen nu expanderar. Om inte dessa länder försvarar individens rätt till att inte ständigt övervakas av myndighetspersoner, vem gör det då?

Man ska naturligtvis inte vifta bort de skäl som anförs för fler kameror. Våldsbrott och rån ska givetvis stävjas. Fast med andra medel. Historien visar tydligt att de samhällen som valt att angripa brottsligheten vid roten, snarare än bara dess konsekvenser, också blivit mest människovänliga. Det var denna insikt som konstituerade det socialdemokratiska projektet. När borgerskapet ropade på ordning och disciplin för att lösa ”arbetarfrågan” insåg arbetarrörelsen att den social oron berodde på fattigdom och utanförskap. Inte på dålig moral eller att man var brottslig av naturen. Ett gott samhälle skapas om alla medborgare känner tillit till varandra. Vilket man gör om materiell otrygghet motas bort av jämlika välfärdsarrangemang. Inte genom att vara ständigt övervakad.

I en tid av ökade sociala klyftor har den relativt billiga övervakningstekniken blivit ett substitut för den kanske kortsiktigt mer kostsamma socialpolitik som egentligen skulle behövas. Så kan politiker framstå som handlingskraftiga, trots att de inte angriper de sociala orättvisor som skapar brottsligheten.

Skribent: Magnus Wennerhag