Jakten på de fattiga

Moderaterna vill förbjuda tiggeri i Malmö, med inspiration från den borgerliga regimen i Helsingborg. Motiveringen är att det finns personer som har tiggeri som yrkesverksamhet, vilket är något helt annat än att ”tigga för att överleva”. Detta enligt kommunstyrelsens vice ordförande Anja Sonesson (m), i Sydsvenska Dagbladet. Hennes partikollega i Helsingborg, Peter Danielsson, säger till Helsingborgs Dagblad att tiggare överhuvudtaget inte behöver pengarna för att överleva.

Om man tar moderaternas egen retorik i andra sammanhang på allvar verkar det faktiskt inkonsekvent. Enligt Sonesson har ju tiggarna lyckats med just det som de ”nya” moderaterna förespråkar, nämligen att skaffa sig jobb. Är de inte rentav entreprenörer? Är inte jobb alltid bättre än arbetslöshet?

Orsaken till att den logiken inte tillämpas här är att den krockar med en annan princip i dagens högerpolitik, nämligen att fattigdom, arbetslöshet, ja, allt det som kallas ”utanförskap”, är de drabbades eget ansvar. Genom att förbjuda tiggeri, dessutom med hänvisning till att situationen är självvald, skapar man en bild av att de moraliska bristerna finns hos tiggarna och ingen annanstans.

I själva verket ligger alltså tiggeriförbudet helt i linje med den alltmer repressiva politik som har förts åtminstone sedan 1990-talet i förhållande till fattiga människor. I Sverige har den utvecklingen accelererat sedan högeralliansens valseger i höstas. Förändringarna i a-kassan är nog det mest uppmärksammade exemplet. I Stockholm har den borgerliga kommunledningen beslutat att öka kraven på socialbidragstagare att söka jobb och att flytta om de erbjuds arbete. Och det trots att kraven på socialbidragstagare att söka jobb generellt skärptes rejält under 90-talet.

I Sverige anses socialpolitiken, ända sedan välfärdsstaten uppstod, ha kännetecknats av den så kallade arbetslinjen. Den innebär kort sagt att de som kan arbeta skall och har rätt att göra det, snarare än att bara få ersättningar av olika slag. Det som däremot har varierat under åren är tolkningen av arbetslinjen. Ett antal olika forskare är överens om att arbetslinjen innehåller olika, delvis motstridiga principer. Å ena sidan handlar det om kontroll och disciplinering; man betonar medborgarnas skyldighet att arbeta snarare än deras rätt att få samhällets stöd. Det finns också element av en vilja att uppfostra, genom att skyldigheterna antas skapa skötsamma och arbetsvilliga medborgare.

Men å andra sidan innehåller arbetslinjen även en syn på arbete som en rättighet. Arbete uppfattas som något mer än ett försörjningsmedel, som en möjlighet till social gemenskap och självförverkligande. Det synsättet har säkert ofta använts för att rättfärdiga arbetsmarknadspolitiska åtgärder som har handlat minst lika mycket om kontroll, disciplinering och uppfostran. Men det ger samtidigt inget stöd för att hävda att skulden för fattigdom ligger hos de fattiga. Istället betonas samhällets ansvar. Och frågan blir politisk, snarare än att bara handla om personliga misslyckanden.

Men tack vare att kontroll och disciplinering nu är det helt överordnade perspektivet i socialpolitiken kan moderaterna alltså föra fram så extrema förslag som tiggeriförbud, som för tankarna till 1800-talets lösdriverilagar. Inte nog med att fattiga människor får skylla sig själva – de får inte ens synas.

Skribent: Hanna Pettersson