Ställd inför växthuseffekten är det bara att konstatera att här, lika lite som när det gäller ekonomi och rättvis fördelning av nyttigheter, finns det någon osynlig hand som till sist ställer allt till rätta.

Mer än hundra år av en alltmer global kapitalism, under större delen av 1900-talet i hård konkurrens med sovjetisk statskapitalism och rovdrift på naturen, har fört världen fram till ett beslut där marknadshänsynen måste lyftas åt sidan och ersättas av kollektiva politiska beslut för att behålla vår planet beboelig.
Det här är den djupare och radikala innebörden av årets två rapporter från FN:s klimatpanel. Den förra i februari, som var den första i en serie rapporter som tveklöst slog fast den mänskliga på verkan på klimatet som leder till en allt snabbare uppvärmning, följdes igår av en rapport som beskriver de konkreta effekterna.

Vattenbrist och hunger i Afrika och delar av Asien, stor risk för förintelse av 20-30 procent av de växt- och djurarter som studerats av expertpanelen och stor ekonomisk skada i delar av Nordamerika som följd av uppvärmningen är några av de senaste preciseringarna.
Mer lär följa. Övervakningen av planeten har nu blivit ett av FN-systemets viktigaste uppdrag. Och det är, väl att märka, inte ett uppdrag som går ut på att underblåsa katastrofstämningar eller peka ut syndare – även om just det inte skulle möta några större svårigheter.
Vad det handlar om är faktainsamling och vetenskapligt hållfast analys i världsvid skala för att skapa en gemensamt accepterad bild av vad som pågår och utifrån denna bild göra det möjligt för politiken att finna rationella vägar bort från en möjligen annalkande katastrof.

Och detta kan givetvis bara göras inom ramen för det FN, som är så hatat i konservativa kretsar och av marknadsförblindade eller nationalistiska krafter på många håll i världen, men inte minst i det USA som företräds av den nuvarande administrationen.
Reaktionen från USA på rapporten i februari ger en bild av det motstånd som fortfarande finns mot själva strävan att hitta en rimligt objektiv sanning om miljöhoten. Energiministern Sam Bodman sade det som George W Bush alltid sagt men av taktiska skäl numera låter sina underordnade säga: ett ensidigt amerikanskt program för att minska utsläppen skulle kunna skada ekonomin och få företag att söka sig utomlands.

Det här är det globala miljöhotet betraktat från panoramafönstret i den privata energikoncernens eller bankens styrelserum – en bokföringsfråga för det egna företaget eller nationen. De enda hot som erkänns där är de som begränsar vinsthemtagning eller omdefinierar begreppet tillväxt till något annat än att gälla produktion av varor och tjänster, oavsett innehåll eller verkan på människa och miljö.
Det är alltså fel att tro att FN:s miljörapporter är efterlängtade och okontroversiella. Rätt lästa är de för marknadsfundamentalister och enkla tillväxtdyrkare i USA som i Kina som här något av vetenskapens utmaning av den förhärskande trosläran, 1800-talsliberalismens dyrkan av den oinskränkta marknaden.

Dokumenten manar till global politisk handling. De pekar ut riskområden och riskgrupper som kräver de mindre utsatta nationernas och gruppernas solidaritet – globalt, men också regionalt och i slutändan naturligtvis med konsekvenser för den individuella livsstilen.
FN:s klimatpanel har indirekt bekräftat att det globala miljöarbetet är en höger- vänsterfråga. Just därför kommer det att bli strid om den.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 7 april 2007

Skribent: Håkan Hermansson