Myten om den säkra kärnkraften och den närliggande myten om Sverige som hemort för världens säkraste kärnkraftsverk har inte tålt mötet med verkligheten i Forsmark. Verken där står numera för det mesta stilla efter de allvarligaste tillbuden i svensk kärnkraftshistoria.

Senaste larmet i en rad uppseendeväckande och obehagliga avslöjanden var veckans besked att reaktor ett i Forsmark i tre år släppt ut mer radioaktivitet än vad ansvarig personal vetat om. Fjolåret var inte bara katastrofår ur säkerhetssynpunkt. Också ekonomiskt var bortfallet av produktion en historisk missräkning. Kärnkraften i Forsmark är dyr, just nu kostar de två stoppade reaktorerna 15-22 miljoner kronor om dagen.

Föreställningen om de svenska kärnkraftverken som speciellt säkra, ja i det närmaste ofarliga, har nu också definitivt fått överges sedan det internationella atomenergiorganet IAEA inkallats av regeringen för att granska den fortsatta hanteringen av säkerhetsfrågor i Forsmark och övriga svenska kärnkraftsverk. Som skåning är man tacksam över vetskapen att aktiviteten äntligen avstannat i de två betongkuberna i Barsebäck.

Kärnkraftstekniken har inte framtiden för sig och bör avvecklas i likhet med de fossila energikällor som, i likhet med den unikt farliga kärnkraften, bygger på ändliga råvaror. I kärnkraftens fall uranet.
Forsmark har satt fokus på säkerhetsriskerna under drift. Men hittills har inte media och politiker medverkat till att uppmärksamma kärnkraftens övriga risker, de som en tidigare generation informerades om före folkomröstningen som ledde till ett avvecklingsbeslut och efterföljande tystnad.
Avfallsproblemen förblir olösta. Kärnkraftverkens utsatthet i en värld där internationell terrorism gör inte minst öppna demokratier som Sverige sårbara diskuteras nästan inte alls. Kopplingen kärnkraft – kärnvapen, illustrerad av Irans och tidigare Pakistans och Indiens militära ambitioner, tillhör den svenska debattens mer nertystade ämnen.

Sammantaget verkar oron över kärnkraften, inte minst exemplifierad av den låga säkerhetskulturen i Forsmark, vara större i vår omvärld än på hemmaplan. I Tyskland har Sveriges svårigheter med åldrade misskötta kärnkraftsverk och Finlands nya, starkt försenade och kritiserade kärnkraftsbygge, nästan uppmärksammats mer än här.

Det är olyckligt att klimatdebatten inte drivit fram än hårdare krav på en total satsning på förnybara energislag och effektivisering. Nu rinner obevekligen nya miljarder, som annars skulle ha gått till utveckling av ett uthålligt energisystem, in i de gamla kärnkraftsverken för att pressa fram mer produktion under förhållanden som givetvis inte kan vara säkrare än tidigare.

Samtidigt har vi en regering där åtminstone ett parti, folkpartiet, är fortsatt entusiastiska lobbyister för mer av den föråldrade kärnkraften och centern har övergett hela energifrågan för att köpa tillfällig borgfred.
Det finns en kärnkraftslobby också inom arbetarrörelsen, särskilt i ett par fackförbund och hos en del kommunalpolitiker som oroas för jobben om avvecklingen tog fart. Med all respekt för denna opinion så bör nog Mona Sahlin, när hon väl tillträtt, med ännu högre röststyrka göra klart att kärnkraften inte har någon plats i det gröna folkhemmet, att reaktorerna står i vägen för en uthållig klimatpolitik och att socialdemokratin nu är beredd att ta politisk strid för den övertygelsen.

Riskabel och miljöfarlig kärnkraft tillhör gårdagen. Det är sol, vind och vatten som ska klara jobben och överlevnaden.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 17 februari 2007

Skribent: Håkan Hermansson