Svenska liberaler pratar ofta om yttrandefrihetens välsignelser, de fördömer fjärran diktaturer, försvarar rätten att ha misshagliga åsikter och sätter citat av Voltaire på sina tidningar.
Det är enkelt och låter bra. På pappret.
Men på hemmaplan sitter de liberala reflexerna ibland långt inne. När det kommer till kritan famlar man ofta efter censur-stämpeln.

Ett par veckor före valet i höstas arrangerade kultuföreningen Södra fot ”Allsång mot Alliansen” med bland andra Kajsa Grytt. Man sjöng sånger av Mikael Wiehe och den ryske skådespelaren och musikern Vladimir Vyskotskij. Nu har Skarpnäcks stadsdelsnämnd bestämt att det är slut med pengar. ”Vi vill inte ge föreningsbidrag till någon som bedriver politisk opinionsbildning” förklarar ordförande Billy Östh (m) (Svenska Dagbladet 3 februari).
Södra fot har tidigare bland annat deltagit i socialdemokratins förstamajfirande (2002), stått för invigningen av LO-kongressen (2004) och satt upp en teater- och dansföreställning baserad på Scum-manifestet (2006). Man kan förstå att det svider för borgerliga politiker att pytsa ut skattemedel till sånt. Men det är just detta yttrandefrihet i praktiken handlar om: att göra det möjlig att säga emot.
Att med statlig eller kommunal makt försöka hindra det är, för att använda ett populärt liberalt uttryck, DDR-fasoner.

Skribent: Petter Larsson