Den svåra gemenskapen

Petter larsson läser en antologi om svensk och dansk integrationspolitik

En av nutidens hetaste politiska frågor är migrationen. Till frågan om människors rörlighet kopplas idag frågeställningar om välfärdsstatens framtid, nationell säkerhet, terrorism och så kallade kulturella eller etniska motsättningar. Samtidigt som politiker och debattörer hyllar möjligheten att resa över hela världen betraktas migranterna själva ofta som några som stör eller hotar den etablerade ordningen.

De västeuropeiska staterna har utvecklat delvis olika strategier för att hantera frågor om migration och integration. Men brukar, för att förenkla, tala om å ena sidan en (brittisk) mångkulturalistisk politik och å andra sidan en (fransk) assimileringspolitik. Grundfrågan gäller i vilken grad och på vilka områden ett samhälle kräver homogenitet – till exempel grundat i gemensamt språk, gemensam historia, eller det numera rätt populära, gemensamma värderingar – för att fungera. Assimilationsanhängarna hävdar att det krävs ganska mycket av sådan gemenskap, mångkulturalisterna att det krävs mindre.
Sverige brukar räknas till de mer mångkulturalistiska länderna – mångkultur är här inte bara ett faktum, utan också officiell statspolitik. Danmark räknas till de assimileringsinriktade länderna. Sedan Dansk Folkepartis politiska genombrott har det blivit populärt att inom journalistik, politik och forskning ställa de båda grannländerna mot varandra – både i Sverige och Danmark. Ofta ställs då det ”naivt toleranta” Sverige mot det ”auktoritärt främlingsfientliga” Danmark.

Det är utgångspunkten för antologin ”Bortom stereotyperna?” där ett drygt dussin danska och svenska samhällsforskare skriver om olika aspekter av integrationspolitiken i de bägge länderna.
Det är en typisk antologi. Man håller ett eller två seminarier, nån får den lysande idén att man kan sätta ihop en bok av de papper som då presenteras – de är ju ändå skrivna. Det är sällan någon god idé. Det blir lätt spretigt. ”Bortom stereotyperna?” är inget undantag – här blandas empiriska specialstudier med diskursanalys och debattartiklar. Den hade vunnit på färre bidrag kring ett mer koncentrerat tema.

Inledningsvis går några svenska socialantropologer till generalangrepp på mångkulturalismen. Aje Carlbom anser att idén om skilda kulturer essensialiserar människor och låser fast dem (oss) i utifrån definierade grupper. Han varnar för enklavisering och gettoisering. Och han påpekar problemet med att islamister mer eller mindre tagit sig rätten att tala för alla muslimer i Sverige.
Det senare är, om det är sant, en vettig synpunkt; inte för att staten inte ska tala med islamister, i och för sig, utan för att de inte nödvändigtvis representerar de människor de säger sig representera. Det är en vaksamhet som alltid bör gälla när någon gör sig till ställföreträdare – för arbetarklassen, papporna, kvinnorna, de kristna, och så vidare.
Överlag tycker jag nog annars Karlbom är överdrivet alarmistisk. Till exempel påstår han att begreppet islamofobi uppfunnits av islamister (som om det inte fanns!) och hävdar i förbigående att muslimerna år 2050 kommer att vara i majoritet i Europa – ett påstående som 1) bygger på att alla dessa europeiska muslimer är och kommer att fortsätta vara troende och 2) nog är kraftigt överdrivet, eftersom andelen muslimer i Västeuropa idag är blygsamma fyra procent.

Socialantropologerna Kajsa Ekholm Friedman och Jonathan Friedman delar i stora stycken Carlboms oro. De kopplar i sin text ihop mångkulturalismen med förändringar i väldsekonomin. Den modell de skissar går lite förenklat ut på så länge västvärldens ekonomier gick bra, så kunde immigranter rätt smärtfritt assimileras via ekonomin, i praktiken genom att erbjudas jobb och framtidstro. Men till följd av förskjutningar i världskonomin råder sedan ett par decennier massarbetslöshet och integration via arbetsmarknaden är inte längre möjligt. Det leder å ena sidan till att nya invandrargrupper sluter sig tätare i ett slags enklavekonomier. Och å andra sidan till att de ledande skikten i staten anammar en mångkulturell strategi, där statens uppgift blir att medla mellan olika ”etniska” grupper. Folket, de infödda, är inte särskilt förtjusta i detta, utan skulle nog föredra en mer handfast assimilering. Därför måste de ”politiskt korrekta” eliterna brännmärka all kritik av mångkulturalismen som rasism och omfostra folket till den nya sanna läran.

Ungefär så. Det är inte bara en modell som i sin lite råare politiska tappning stämmer bra med den högerpopulistiska propagandan, utan som också är sakligt tvivelaktig.
Även om jag accepterar den enkla grundidén, att integration underlättas av goda ekonomiska villkor, så finns all anledning att ifrågasätta resten.
Finns det verkligen en sammanhållen elit, som undertrycker en oliktänkande befolkning? Jag är inte så säker på det. Eliten är, precis som folket, splittrad, och det har ju på intet sätt varit omöjligt att kritisera vare sig mångkulturalismen eller integrationspolitiken de senaste åren – tvärtom har ju, bara som exempel, integrationsutredaren Masoud Kamali mer eller mindre fått löpa gatlopp mellan liberala ledarskribenter och upprörda högerpolitiker.
Är inte kritiken av den politiska korrektheten bara ett sätt att hävda rätten att kläcka ur sig fördomar? Det minsta man kan säga är att begreppet används minst lika frimodigt som rasist-stämpeln, men är desto mer användbart eftersom det kan inkludera nästan vad som helst: det eliten tycker är pk, det som är pk är det eliten tycker.

Men här finns också flera inlägg med en helt annan hållning, som ser rasism och främlingsfientlighet, inte invandring och enklavism, som de stora problemen. Samhällsvetaren Erik Berggrens bidrag är en något utbyggd variant av en essä från tidskriften Ord& Bild (nr 4-5 2005). Berggren prövar fascismbegreppet på Danmark – han hävdar att landet idag uppvisar flera, men inte alla, av facismens kännetecken – och han lanserar en politisk förklaringsmodell (snarare än till exempel en socioekonomisk) till Dansk folkepartis framgångar, där rasism måste förstås som något som är skapat av politiska aktörer, inte som något som ligger latent i folkdjupet. I åratal har Dansk Folkeparti bearbetat opinionen – nu skördar man mandat.
Om det stämmer har de anti-rasistiska partierna en del att lära: om rasism skapas politisk, kan den antagligen krossas politiskt.

Berggrens analys av den danska politiska logiken understöds på sätt och vis av statsvetaren Per Mauritsens nedbrytning av den danska integrationsdebatten, en i stora stycken lysande text, där Mauritsen bland annat visar hur universella idéer görs om till specifikt danska – sådant som luteransk kristendom och välfärdsstat anses till exempel liksom a priori vara särskilt befordrande för liberalism och demokrati.

Kommer man då bortom några sterotyper?
Nja. Jag tycker nog fortfarande bilden av dansk integrationspolitik som djupt inpyrd av främlingsfientlighet och styrd av en kulturrasistiska föreställningar håller streck.
Mer tveksamt är om bilden av den svenska multikulturalismens låt-gå-politik är riktig.
Ulf Hedetoft, professor i internationella studier, påpekar i ett försök att sammanfatta debatten att om man studerar den praktiska integrationspolitiken så är skillnaderna kanske inte så stora – men att i Danmark sammanfaller retorik med praktik, medan det i Sverige finns en spricka mellan den officiella multikulturalismen och en praktik som ofta syftar till assimilering.
Kanske det. Men samtidigt, det måste sägas, är den svenska politiken inte alls så stenhård som den danska, som rent konkret har ställt upp långt högre hinder för till exempel uppehållstillstånd, medborgarskap och anhörigförening – vilket ju som bekant tvingade omkring 1200 danskar att i ett slags politisk exil i Skåne 2005. Så även om det starkt segregerade Sverige inte är något paradis för migranter, så står Danmark fortfarande som ett avskräckande exempel.

Bortom stereotyperna?
Invandrare och integration i Sverige och Danmark
Red: Ulf Hedetoft, Bo Petersson, Lina Sturfelt
Makadam förlag

ARTIKELN TIDIGARE PUBLICERAD I HELSINGBORGS DAGBLAD

Skribent: Petter Larsson