Men Eragon räddas delvis av sina skådespelare

”Igår var du en bondpojk, idag är du en hjälte” säger den fagra alvpinsessans Arya i fantasyfilmen Eragon och sammanfattar så inte bara filmens hela idé utan också ett av dess stora problem. Berättelsen om den enkle mannen av folket som oavsiktligt hamnar i apokalypsens hetluft och tvingas rädda världen har berättas åtskilliga gånger, från Star Wars till Matrix och Sagan om Ringen. Här görs det snabbt och slarvigt. Vips behärskar sjuttonåringen drakrytt, magi och svärdskonst som den värsta superhjälte – samtidigt som han fortsätter att älta sitt blygsamma ”varför just jag?”.

Eragon ställs mot en ondska som stora stycken är kopierad från Sagan om Ringen. Den onde kungen Galbatorix (Saurons motsvarighet) är onåbar, men lättretad, lång borta i sitt slott. Istället får Eragon tampas med underhuggaren Durza (Saruman) som med sin urgalarmé (orchliknande barbarer, med vapensmedjor och allt) sätter skräck i det goda folket.
Dessbättre har han hjälp av den gode Brom, som snabbt kastar sin förklädnad till dåre och förvandlas till en läromästare av Gandalf-Aragorn-typ.

Filmen bygger på första delen av den unge amerikanske författaren Christopher Paolinis bokserie med samma namn. Och trots att filmmakarna smart nog struntar i en hel del händelser, försöker man klämma in alltför mycket. Handlingen blir ofta en transportsträcka (bokstavligen, det rids och flygs en hel del) mellan stridsscenerna.
Tyvärr tar filmen inte heller tillvara särskilt mycket av böckernas goda idéer, till exempel antyds drakens Saphiras humor och käftslängande med Eragon snarare än spelas ut.

Rensar man bort lite av de fräcka specialeffekterna återstår en tämligen konservativ historia – som i så många fantasyfilmer.
De illegima makten ska störtas, den gamla goda ordningen återupprättas, folket – ständigt passivt – ska räddas av nya tuffa män (och en enstaka kvinna, vi är ju ändå på 2000-talet) i rustning och svärd, drivna inte så mycket av rättvisepatos eller maktbegär, som av idéer om hämnd, heder och skam. I kampen blir pojkarna män och den kyska kärleken spirar.

Eragon räddas dock delvis – vid sidan av fantastiska flygsekvenser och en del vackra naturvyer – av några hyggliga skådespelarinsatser. Robert Carlyles Durza är en tacksam roll och Carlyle vet nästan inte till sig i sin egen bloddrypande ondska. Och Jeremy Irons, lyckas i rollen som Brom faktiskt leverera en hel del ödesmättade högstämdheter utan att dra på smilbanden.
Och det väl just det som kävs. Man måste verkligen tro på fantasyhistorierna för att de ska fungera. Jag är inte säker på att vare sig Fangmeier eller, för den delen, Paolini riktigt gör det.

Eragon
Regi: Stefen Fangmeier
I rollerna; Edward Speelers, Jeremy Irons, Robert Carlyle, Sienna Guillory med flera.

ARTIKELN TIDIGARE PUBLICERAD I HELSINGBORGS DAGBLAD

Skribent: Petter Larsson