Den viktigaste insikten efter den nya regeringens första veckor är inte att ledande moderater har svårt att skilja mellan rätt och fel och tillämpar en alldeles egen moralisk norm för sitt handlande.

Efter hand börjar det sjunka in att alliansens främsta prioritet inte alls var att skapa jobb. Framför allt inte rimligt betalda jobb under rimliga arbetsvillkor för största möjliga antal människor.
Insikten börjar nu också sätta sig att påståendet att den här nya regeringen var fientlig eller i varje fall sval till fackföreningsrörelsen – och nu talar jag inte bara om LO, verkar stämma in på punkt efter punkt.
Först jobben. Det finns inte en, säger en, åtgärd som sätts in omedelbart för att stimulera ny sysselsättning. I den mån de fasas in senare riskerar de att komma i en nedgående konjunktur då efterfrågan minskar och företagens motiv att anställa är långt svagare än nu. Och då är det återigen inte de människor som på grund av långvarig arbetslöshet, funktionsnedsättning eller lång frånvaro på grund av sjukdom som kommer ifråga.
Om regeringen hade velat stimulera ökad konsumtion och skapa nya jobb på bred front genom sina skattesänkningar så är den första budgeten ett fiasko.
Merparten av jobbavdraget, som utlovades bli en tusenlapp per (arbetande) person i låg- och medelinkomstfamiljer, går till de högavlönade. För resten äts avdraget upp av drastiskt ökade avgifter för a-kassa, fackföreningsavgift som inte längre är avdragsgill och trafikförsäkringar som fördubblas.
Därtill kommer med stor sannolikhet höjda hyror eftersom stöd till byggande av hyresrätter och studentbostäder på 1300 miljoner kronor tas bort från årsskiftet. Ursäkta sifferexercisen, men i redan byggda hyreshus tas redan nästa år 737 av 1756 miljoner bort i räntebidrag.
Alldeles bortsett från de att redan existerande orättvisor mellan olika sätt att bo förstärks och att ekonomiskt svaga grupper får betala ännu mer för sitt boende så är det här en politik som är jobbfientlig.
Genom sitt krig mot hyresrätten så gör den här bostadspolitiken också arbetsmarknaden en björntjänst. Det skapas inga nya jobb om folk inte vågar flytta, om unga inte vågar flytta hemifrån, om miljoninvesteringar i villor och bostadsrätter är en förutsättning för att etablera sig och ta en ny anställning.
Samtidigt belönas mångmiljonärerna i Falsterbo, Torekov, Båstad med flera överklassområden med nya sköna miljoner som tack för att de har stora tomter på vilka de har placerat sina fastigheter.
De 40 200 kronor som till exempel de boende på Flommen i Falsterbo får i sänkt tomtskatt av den, på den här punkten och för dessa människor, generösa och omtänksamma alliansregeringen lär inte gå till mer pålägg från Konsum eller nya gardiner från IKEA. En tillfrågad Djursholmskvinna som belönats på detta sätt tyckte att ännu en utlandsresa låg närmast till hand för henne. Mer jobb i Sverige skapas inte av den här sortens perversa fördelningspolitik.
Det är mycket nu. Det tar tid att upptäcka de nya villkoren, det tar tid att reagera. Men reaktionen kommer.
Lugnet på svensk arbetsmarknad har till stor del vilat på en statlig fördelningspolitik som inte upplevs som orimlig och en statlig förståelse för villkoren på jobbet – allt från behov av vidareutbildning, att folk är med i facket och att arbetsmiljön kan förbättras.
När detta fundament rycks bort kastas vi tiotals år tillbaka i tiden. Då väntar strid.
Reaktionen kommer redan i avtalsrörelsen och den blir ingen middagsbjudning.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 23 oktober 2006

Skribent: Håkan Hermansson