Förre justitieministern Thomas Bodström uttalade efter valnederlaget: ”Vi kommer att sätta blåslampan på dem direkt”. Innebörden kan knappast missuppfattas. Socialdemokraterna ska inte ge den borgerliga regeringen en lugn stund.

Men vilken slags opposition det blir beror på slutsatserna man drar av valnederlaget. En sak är att hårt kritisera de borgerliga, en annan att bygga framtidstro. Att agitera mer av slagdängorna är omöjligt om väljarna ska återvända.
De som läste Göran Perssons debattartikel i Dagens Nyheter den femte oktober inser lätt att utrymmet för ifrågasättande och problematiseringar är mycket långt borta fram till extrakongressen i mars 2007. Perssons text, brist på självkritik och en upprepning av valrörelsens mantraliknande retorik, är en tydlig markering att inga avvikelser från den fastlagda linjen accepteras.
Men folkrörelsen socialdemokraterna är inte tysta. Den kritik som framförs innehåller utgångspunkter för en ny politik. Den första är att Perssonmodellen är förbrukad. Partiet får inte synas utåt av en enda politiker. I stället måste öppenhet och ifrågasättande tolereras, liksom alternativ granskas och ventileras. Partiledningen måste i handling visa att medlemmarnas åsikter och aktiviteter är det som avgör en valrörelse! Den andra är att det saknades samhällskritik och tro på samhällsutveckling. Det var borgarnas problembeskrivning och deras lösningar som vann förtroende. Socialdemokratiska partiets fundamentala framtid bygger på en politik som speglar medlemmarnas och väljarnas syn på samhället, och hur man bygger nytt och ett framtidens Sverige. Med mer av rättvisa och solidaritet. Den politiken saknas idag och Bodströms uttalande tyder på att det tar lång tid innan förnyelseprocessen kommer igång. Som Thage G Petersson kommenterade årets valrörelse: ”Det är viktigt att socialdemokratin nu lyfter blicken mot framtiden. Att vi finns ute på fältet bland människorna. Och inte sitter inlåsta i riksdagshuset”.

Christer Eklund
Socialdemokrat i Kävlinge

Skribent: Christer Eklund