Strategin att tiga ihjäl sverigedemokraterna har misslyckats. Deras väljare består av ”personer med svag ekonomi”, ”frustrerade pensionärer”, ”arbetslösa” och ”bidragsberoende”, som ”blivit upprörda över att betraktas som ovärdiga att ens diskutera med” och därför röstat brunt. Därför måste vänstern nu ”tvinga ut sverigedemokraterna till diskussioner.”
I korthet är det budskapet när författaren Henning Mankell analyserade sd:s framgångar och vänsterns skuld (Aftonbladet 30 september).
Även om Mankells text också innehåller andra värdefulla synpunkter – så kan alla tre leden i denna huvudargumentation ifrågasättas.

Tigandet. Detta är på väg att bli något av en medial myt. Det är sant att vänstern och socialdemokratin avstått från att debattera offentligt med sd:s företrädare i syfte att förvägra dem ännu en plattform. Men Ung Vänster och SSU mötte sd på gatorna. Under valrörelsen var man tjogtals med gånger på plats under sd:s möten med egna flygblad, papperskorgar och så vidare och man höll också egna motmöten. Det är inte att tiga.
Och jämfört med valet 2002 så har väl sd på det stora hela fått mycket MER uppmärksamhet? Skulle det inte rent av kunna vara så att deras framgångar delvis förklaras, inte av ett misslyckat osynliggörande, utan av att de fått hjälp att bli mer synliga?
Jag har ingen medieundersökning att stödja mig på – sådana kommer säkert – men min egen bild är att medierna landet runt ägnat mer utrymme åt sd i år. Flera stora tidningar har också hävt sitt annonsförbud – med motivet att sd numera är ganska rumsrent.
Och framträdande borgerliga politiker, som Allan Widman (fp) Fredrik Malm (luf) och Fredrick Federley (cuf), har debatterat offentligt med företrädare för sd – också i rikstäckande medier.
Till det ska läggas att främlingsfientliga åsikter under förra mandatperioden i flera fall legitimerats från ovan, exempelvis genom folkpartipolitikers utspel kring invandring och kriminalitet, krav på språktest och litteraturkanon, men också av s-regeringens motstånd mot flyktingamnesti och det av allt att döma helt osakliga misstänkliggörandet av de apatiska flyktingbarnen och deras föräldrar.
Det samlade resultatet är att sverigedemokraterna medialt och politiskt tagit stora steg mot den normalisering partiet så hett åstundar; de har blivit mer valbara.

Väljarna. Frågan är om det inte är den gamla vänsteridén om de trolösa trasproletärerna, ständigt möjliga att mobilisera för fascism, som spökar när Mankell pekar ut fattiga, arbetslösa, bidragsberoende och pensionärer – ett slags vit underklass – som viktiga sd-väljare. Sanningen är ju att vi vet i vilka bostadsområden de bor, men inte så mycket mer. De enda data jag sett som stödjer Mankells tes är att SVT:s valundersökning visar att oproportionerligt många arbetslösa – däremot inte pensionärer – röstade på ”övriga partier”. Men – med förbehållet att valkretsar och stadsdelar inte helt överensstämmer – om man till exempel tittar på tre av de områden i Malmö där sd fick störst stöd i kommunalvalet, Almgården, Oxievång och Lindeborg, visar det sig att andelen pensionärer är lägre i alla tre områdena än i Malmö som helhet. Andelen socialbidragstagare är lägre i två av områdena och obetydligt högre i det tredje. Medelinkomsten ligger över Malmös medel i två av områdena, men betydligt under i ett. Arbetslösheten är högre i ett av områdena, men lika hög eller lägre i de andra två.
Det kan ju naturligtvis vara så att det är just de fattiga, de arbetslösa, socialbidragstagarna och pensionärerna i just dessa stadsdelar som röstat på sd. Men det kan vi inte veta.

Strategin. Mankells slutsats att man nu måste ”tvinga ut sverigedemokraterna till diskussion” är i olika tappning idag på många andras läppar.
Nu tror jag inte direkt att de kommer att behöva tvingas. Om de också drar slutsatsen att deras framgång delvis beror på ökad synlighet, så kommer de att ta varje chans.
Jag har idag inget genomtänkt förslag på hur vänstern bör möta ett sd som inför nästa val kommer att ha ett ännu bättre utgångsläge – ett mer normaliserat och betydligt rikare parti – än inför detta.
Men det vore olyckligt om en sådan strategi byggde på föreställningen att sd:s framgångar i valet grundats i ett misslyckat tigande eller på att man utan vidare efterforskningar tar för givet att man vet vilka sd:s väljare är och hur de tänker.

Skribent: Petter Larsson