Har du jobb men är ändå fattig? Sälj dig inte för under 70 kronor i timmen. Uppmaningen på affischen vid Holstentorplatz riktar sig till jäktade Lübeckbor som i bästa fall är på väg till jobbet.

LO i den här delen av Nordtyskland är avsändaren bakom det hjärtskärande budskapet. Det är väl tänkt att vara offensivt och visa på kampvilja mot lönesänkningspolitik och nyfattigdom.
Nyfattigdomen kan studeras på gågatan Breite Strasse.
Utanför marsipanpalatset Niederegger ser jag den första i raden av tyska trashankar, många ganska unga, som satt sig vid husväggen för att vila i solen eller tigga. Några har stora hundar. Som sällskap eller skydd kan man bara gissa sig till.
Det här är inte det gamla DDR. Det här är den nordligaste utposten av det som en gång för inte så länge sedan var det ekonomiska undrets Västtyskland. Rikt, flitigt, välbetalt, konkurrenskraftigt och med en fackföreningsrörelse som ingen kunde köra över.
Idag vädjar facket till sina allt färre medlemmar att inte sälja sig för billigt. Ändå vet alla som läser den närmast patetiska affischen att just lönesänkning och sänkta krav över hela linjen är dagens lösen i Tyskland.
Under senare år har det tyska facket fått svälja det ena förödmjukande avtalet efter det andra.
De lägre lönerna har samsats alldeles utmärkt med en permanent hög arbetslöshet. Men alla i Tyskland är naturligtvis inte underbetalda eller utan jobb. De hånfullt låga timlönerna och den allt brutalare osäkerheten på arbetsmarknaden är framför allt vikta för traditionell arbetarklass, lågutbildade, invandrare och unga. Gruppen är stor och i tillväxt. Men den syns naturligtvis inte i media och inga politiker kommer numera ur deras led.
Vill man vara cynisk kan man säga att de nyfattiga fyller en viktig samhällsekonomisk funktion genom att hålla priserna nere på viktiga tjänster inom handel, transporter, offentlig service och det vi från och med nu ska kunna glädja oss åt också i Sverige – hushållsnära tjänster hos dom som har allt som dessa grupper inte har. Framför allt inkomster som går att leva på.
De 7 euro och 50 cent i timmen som LO på affischen slår fast som absolut lägsta nivå är naturligtvis inte en lön någon kan leva på i dagens Tyskland.
Men det går ju att ta mer än ett sådant jobb, dygnet har ju trots allt 24 timmar. Dessutom kan du som lågavlönad vara stolt över att du med din låga lön aktivt bidrar till att hålla inflationen nere.
Och inflationen är ju överallt och alltid ett värre gissel än arbetslöshet, relativ eller absolut fattigdom och förspillda livschanser för de mest sårbara i vår typ av samhälle. Fråga vilken högavlönad tysk eller svensk nationalekonom som helst och han kan bevisa det på ögonblicket.
Nå, det här var ju Tyskland och Lübeck.
Det kan väl inte hända här?
Naturligtvis inte. För då skulle det ju till exempel krävas att arbetslöshetsförsäkringen försämrades till den grad att arbetslösa, i stället för att få hjälp till omskolning och utbildning, skulle tvingas ta jobb till löner ingen kan leva på.
Och att det samtidigt skulle bli så dyrt att vara med i facket att hundratusentals skulle avstå, bland annat med motiveringen att man skulle tvingas betala mer för en sämre a-kassa.
För att nå den tyska situationen skulle det dessutom krävas en ny politik där behoven hos en välbeställd medelklass alltid går före viljan att utjämna inkomstskillnader och slåss mot uppenbara sociala orättvisor.
Och sånt kan ju som bekant aldrig hända här.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 23 september 2006

Skribent: Håkan Hermansson