Liberalismen är under förändring. Folkpartiet – som sedan länge ansetts vara det liberala partiet – är ett bra exempel.

Många blev säkert förvånade över det utspel man gjorde inför valet 2002 med krav på språktest för medborgarskap. Sedan dess, och särskilt under årets valrörelse, har partiets företrädare bland annat krävt obligatoriska gynekologundersökningar av högstadieflickor och en statligt beslutad ”litteraturkanon”.
Under senare år har folkpartiet dessutom blivit det parti som mest högljutt ropat på ”lag och ordning” och hårda tag har kännetecknat dess skolpolitik, med bland annat betyg i ordning och uppförande. Ibland har dessa förslag motiverats med frihetsargument, ibland inte. Det intressanta är dock det förhållningssätt till stat och individ, privat och offentligt, som de uttrycker.
Traditionellt hävdade liberalismen den enskildes rätt mot staten eller majoriteten. Friheten att uttrycka sina politiska åsikter, organisera sig politiskt eller utöva sin religion sågs som demokratins kärna. Liberalismen värnade ofta gränsen mellan det privata och det offentliga samt individens rättigheter gentemot staten och kollektivet.
Folkpartiet har genomfört en märklig omsvängning i sin syn på relationen mellan individ och stat/kollektiv. Staten ska komma med moraliska påbud och sätta gränser i stället för att vara tolerant inför människors olikheter och att ge alla lika möjligheter. Den ska också kunna ha synpunkter på medborgarnas åsikter och skaffa sig insyn i deras privatliv genom övervakning.
Den tidigare skepsisen mot kollektivism har förbytts i värnandet av ett kollektiv, nämligen ”svenskarna”. Iställetför att uppfatta nationen som summan av de individer som bebor ett territorium, eller som en historisk förhandlingsbar konstruktion, ska staten kunna fastslå vad ”svenskhet” är och ”sätta gränser” mot de ”osvenska”.

Vi har inte bara att göra med en omsvängning bland svenska liberaler. En av folkpartiets förebilder är danska Venstre, som för länge sedan retirerat från socialliberala och frihetliga positioner in i kulturkonservatism och främlingsfientlighet. De som i USA kallas för liberals, ofta det demokratiska partiet, har trots symboliska markeringar hjälpt president Bush att försvaga de medborgerliga rättigheterna. Om det förut var det demokratiska partiet som slogs för den enskildes rätt har nu det amerikanska civilsamhället fått ta den rollen, till exempel människorättsorganisationer som arbetar mot den ökade avlyssningen och andra rättsövergrepp som skett i namn av ”kriget mot terrorismen”.
Liberalismens omsvängning på kort sikt kan inte frikopplas från den samhällsomvandling som har skett de senaste trettio åren. Genom övergången från keynesianism till nyliberalism har inte bara en uppsättning ekonomisk-politiska styrmedel kommit att anses förlegade utan själva ordet ”liberal” har även fått en annan klang, som i marknadsliberal, liberalisering eller nyliberal. På ett sätt kan man se den mer högerinriktade liberalismen som en politisk effekt av det nyliberala tänkandet, som ger staten en mindre central roll i ekonomins reglering. Om samhället inte längre kan styras med ekonomisk-politiska medel, så måste det styras genom en reglering av kultur och moral. Istället för att främja ekonomisk utjämning och överbrygga sociala konflikter måste staten skapa social sammanhållning genom tekniker som inte äventyrar de marknadsekonomiska imperativen.
En av de forskare som granskat den liberaldemokratiska statens kris är sociologen Saskia Sassen. I sin i år utgivna bok Territory, authority, rights diskuterar hon den amerikanska utvecklingen under senare år och menar att den klassiska liberala maktdelningen hamnat i obalans.
Det har skett en tydlig maktförskjutning från det folkvalda parlamentet till presidentens stab samtidigt som statens angelägenheter blivit allt mindre offentliga och öppna för debatt. Utvecklingen inleddes under Reaganåren men fick en rejäl skjuts av ”kriget mot terrorismen”. En annan förändring som Sassen pekar på är gränsen mellan det offentliga och det privata, som hon menar blivit alltmer oskarp. Allt fler beslut fattas direkt av presidenten utan att den lagstiftande och representativa makten får vare sig insyn eller möjlighet att påverka. Därmed uteblir den offentliga debatt som annars brukar föregå nya lagar. Samtidigt gör en ökad användning av sekretess presidentens maktutövning allt svårare att granska, vilket i praktiken gör den mer privat än offentlig. Därigenom undermineras den offentlighet och den maktdelning som brukar uppfattas som grundförutsättningar för en öppen beslutsprocess i en liberal demokrati.
Sassen menar att denna utveckling inte bara går att se i USA utan även i andra västländer.

Förändring av den politiska spelplanen är naturligtvis inte bara en liberal angelägenhet. Den drabbar även den socialistiska vänstern. Vänsterns förhållande till de liberala rättigheterna är inte helt okomplicerat. Å ena sidan har man historiskt bejakat rättigheternas universella karaktär, å andra sidan framhållit att det inte räcker med rättigheter för att frigöra människor – det finns underliggande sociala orättvisor som skaver och reproducerar de skillnader som rättigheterna är avsedda att överbrygga. Det är detta som Marx skriver i sin text ”Om judefrågan”, där han talar om att de liberala rättigheterna är en förutsättning för människans frigörelse, men att denna frigörelse inte är möjlig utan klassamhällets avskaffande.
Därmed kan man uppfatta socialismen som en radikalisering av och en fortsättning på liberalismen.
I dag är situationen helt enkelt inte densamma som i slutet av 1970-talet, när Lars Ohly kunde anse att det vore befogat att suspendera de mänskliga rättigheterna om det låg i arbetarklassens intresse. Det senaste 15 åren har vi kunnat bevittna hur en socialistisk vänster som alltid haft den kapitalistiska ekonomins överskridande som mål förändrats till en socialdemokrati och en vänster som, främst efter Berlinmurens fall, agerat som om det inte fanns några i grunden annorlunda alternativ till en marknadsstyrd kapitalism med socialstatliga inslag.

I sin bok Vänstern i Europa diskuterar den socialdemokratiske skribenten Olle Svenning just den europeiska socialdemokratins utveckling. En av förändringarna är, menar Svenning, att partierna har anammat idéer som kan betecknas som socialliberala och kulturradikala: kritik mot stelbent byråkrati, ensidig tillväxtorientering och rovdrift på miljön och hävdandet av gruppers rättigheter. Här finner vi miljöpolitik, feministiska frågeställningar, tankar om decentralisering och så vidare. Denna omorientering har inneburit att det numera är vänstern som hävdar individuella och grupprättigheter gentemot en höger som kännetecknas av eller spelar på moralistiska och intoleranta tongångar.
I en tid då svenska liberaler hellre ger ut luftiga livsstilsmagasin som Neo och pamflettartade Timbrorapporter, i stället för att som på 80-talet introducera betydelsefulla liberala eller frihetliga tänkare, är det dags för vänstern att ta de liberala frågeställningarna och föreställningarna på allvar.

Skribent: Magnus Wennerhag och Olav Unsgaard