Ett säkert sätt att förlänga och fördjupa det faktiska krigstillståndet mellan Israel och palestinierna är vägran att förhandla med den part som aldrig kommer att acceptera ensidigt dragna gränser, annektion och fortsatt ockupation.

När Israels premiärminister Olmert mötte George Bush för första gången sedan han valts till premiärminister var det för att få klartecken för den senaste israeliska planen för att slutföra det som påbörjades med ockupationen av Gaza och Västbanken 1967 samt erövringen och annekteringen av det syriska Golanområdet samma år.
En första del av planen är redan ett faktum, evakueringen av judiska bosättare i Gaza. Den andra delen är känd i sina huvuddrag och innebär att Israel behåller de stora bosättningarna på ockuperad mark kring Jerusalem, inklusive byggnader, människor, jordbruksmark och vattentillgångar.
Av säkerhetsskäl antas den ensidiga gränsdragningen också innefatta israelisk kontroll av hela Jordandalen, sannolikt också bibehållen närvaro i staden Hebron.
Även om den nuvarande israeliska koalitionen kan få inrikespolitiskt stöd för den här operationen under kommande år så är den i alla händelser ännu en politisk krigsförklaring mot palestinier av alla politiska schatteringar.
De förväntar sig stöd från omvärlden för tanken på en tvåstatslösning med innebörd att den palestinska staten blir något annat än ett sönderstyckat lapptäcke av palestinska befolkningscentra: utan kontroll av vare sig sin egen säkerhet, en fungerande ekonomi, fungerande kommunikationer eller begränsade och dyrbara vattentillgångar.
De förväntar sig principiellt stöd för tanken att fred inte kan bygga på att den starkare parten ensidigt beslutar om gränsdragningar, att fred utropas av segraren med stövelklacken i nacken på den besegrade.
Det är tveksamt om de numera kan räkna med det stödet. Redan för två år sedan förbluffade George Bush omvärlden med att deklarera att USA inte längre ansåg det realistiskt att Israel drar sig tillbaka till 1967 års gränser.
Så långt har ännu inte EU sträckt sig i eftergifter till israelisk expansionspolitik. Men om Israel faktiskt avser att förbigå palestinierna, oavsett vem som för tillfället för deras talan, och diktera en framtida fred mot palestinskt motstånd så lär det inte vara politiskt möjligt utan acceptans i en bredare omvärld än den som representeras av landets allierade USA.
Här ligger möjligheterna och utmaningarna för EU – och Sverige – under de närmaste åren. Utgångspunkten är och förblir att endast en tvåstatslösning som framförhandlats av bägge parter kan utgöra grund för fred.
Utgångsläget för dessa förhandlingar är och förblir de gränser som gällde fram till juni 1967.
Målet för dessa förhandlingar är garantier för fred och säkerhet innanför internationellt erkända gränser av en israelisk stat och en palestinsk.
Gränsjusteringar var underförstådda i de förhandlingar som följde efter Osloavtalet. Kompromisser kring grundläggande principer om återvändande och kontroll av delar av den gemensamma huvudstaden Jerusalem, likaså.
Poängen, den som nu inte får spelas bort i svensk och europeisk diskussion, är att ingen part genom terror eller militär övermakt, uppbackad av en utomstående stormakt, kan påtvinga den andre en lösning.
Gemensam säkerhet förblir nyckelordet i den här konflikten. Den israeliska högern ser det inte så, palestinska Hamas har heller inte nått den insikten och kommer kanske aldrig att göra det.
Men extremisterna får inte tillåtas hålla hela regionen som gisslan i all evighet.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 22 maj 2006

Skribent: Håkan Hermansson