Petter Larsson blir måttlig imponerad av Jared Diamonds domedagssprofetia

”The American way of life is not negotiable” Den amerikanska livsstilen är inte förhandlingsbar.
George Bush den äldres ord från Riokonferensen om hållbar utveckling 1992 blev snabbt en symbol för den rika världens halstarriga arrogans och hänsynslöshet.
Gärna miljöpolitik, men inte till priset av … något alls.

Det är just den typen av katastrofalt kortsiktig inställning som den amerikanske geografen och fysiologen Jared Diamond går till storms mot i sin nya tegelsten med den muntra titeln Undergång. Boken kan läsas som ett memento mori, en varning till i första hand västvärldens ledare: tag er i akt, andra samhällen har redan gått under för att de misshandlade sin miljö.
Tidigare har Diamond gjort jättesuccé med massäljaren Vete, Vapen och Virus (Norstedts 2001, original 1999) där han försökte visa varför vissa samhällen blivit så långlivade och framgångsrika.
Här går han omvänt igenom ett urval av kollapsade samhällen; från mayariket och Påskön till grönländska vikingar och dagens Rwanda, samhällen som han menar mer eller mindre har förstört sina egna livsbetingelser, oftast genom en kombination av överbefolkning och överexplotering av sin miljö vilket lett till livsmedelsbrist, svält, konflikter och sönderfall.
Från början, berättar Diamond, var tanken att skriva en bok om enbart miljörelaterade kollapser. Men undan för undan insåg han att det inte dög. Han använder sig därför av ytterligare fyra variabler: klimatförändringar, fientliga grannar, vänskapliga handelspartners och samhällets sätt att hantera sina problem. Ändå väger miljöförstöringen mycket tungt, det är tydligt att det är den som intresserar honom mest.

Det är dystert värre. Vikingarna vägrar lära av inuiterna och går under i det karga klimatet, påsköborna hugger ner sina träd och kan sedan inte göra kanoter för fiske, rwandierna blir så många att de måste döda varandra för att alla ska kunna få en jordlapp att odla och så vidare.
Fallstudierna är oftast rigoröst detaljerade, Diamond försitter inte chansen att ta vara på betydelsen av minsta förändring i jordlager eller utgrävda avskrädeshögar. Det gör framställningen träig detaljerna skymmer översikten.
Här finns också en del metodproblem. Det är ont om källhänvisningar istället håller sig Diamond med litteraturtips i slutet av boken. Det skapar en osäkerhet, som blir särskilt problematisk när han lägger fram kontroversiella idéer. Exempelvis hävdar Diamond att kannibalism skulle ha förekommit såväl på Påskön och Pitcairnön, som hos anasazi-folket. Av rena hungerskäl. När djurproteinet började tryta, skulle folk ha börjat käka upp varann. Bevisen i form av benrester – är inte helt övertygande och frågan inte oomstridd. Och han utmålar vikingarna som i första hand pirater och plundrare. Modern historieforskning ifrågasätter inte bara detta, utan om det överhuvudtaget är relevant att tala om vikingar som en grupp.

Ett annat problem gäller hans definition av sammanbrott: en drastisk minskning av befolkningsstorleken och/eller av den politiska/ekonomiska/sociala komplexiteten i ett stort område och över lång tid.
Han nämner Sovjetunionen och Rwanda som två moderna exempel. Men varken det rwandiska eller ryska samhällena har gått under. Den sovjetiska staten rasade, det ekonomiska systemet har i stora stycken ändrats. Men samhället? Nej, människorna lever ju vidare med de flesta av sina kulturella och sociala institutioner intakta. I Rwanda mördades en tiondel av befolkningen och det kommer att ta generationer att överbrygga misstron i landet, men rwandierna är ju på intet sätt på väg att dö ut och statmakten som sådan består. Jag får intrycket av att Diamonds sammanbrott snarast betyder något i stil med stora förändringar.
Det vet han själv också. Och talar därför ibland om mildare typer av undergång.
Det gör inte direkt saken klarare. Kan man gå under bara litegrann?

Jag har också svårt för Diamonds begrepp överbefolkning, som han menar är en viktig orsak till fattigdom, miljöproblem och konflikter.
Finns det verkligen något sådant? Några av de tätast befolkade områdena i världen är högst välmående, till exempel Benelux-länderna. Och tvärtom (Angola, Algeriet, Somalia till exempel.)
Här spökar Malthus gamla idé om att människor skulle föröka sig snabbare än livsmedelsproduktionen och på sikt undergräva sin egen existens genom att överutnyttja naturens resurser.
Det finns exempel på detta, men det är knappast allmänt giltigt. Världens befolkning har ökat dramatiskt under 1900-talet, men den samlade globala livsmedelsproduktionen har ökat tillräckligt mycket för att faktiskt föda alla om den bara fördelades jämlikt.
Generellt går sambandet snarare åt andra hållet: födelsetalen sjunker i rika samhällen där det finns gott om livsmedel.

Nå, syftet är alltså att använda dessa samhällens bistra öden som ett slagträ mot nutidens rovdrift på miljön. Det är ju lovvärt, men just den kopplingen är kanske bokens svagaste punkt.
Det vet Diamond också. Mot slutet föregriper han kritiken, genom att hävda att de olikheter som finns snarare talar för att moderna samhällen löper en större risk än forntida; dels genom att vi har en kraftfullare teknologi att ta i bruk för miljöförstöring, dels genom att världen knutits samman så att sammanbrott i en del av världen drabbar andra delar, i ett slags dominoeffekt.
Det må vara sant.
Men sammanlänkningen av världen betyder också att eventuella lokala katastrofer kan hanteras på nya sätt: genom handel, bistånd, migration, till exempel. Tillsammans med alla de andra olikheterna ekonomiska, teknologiska betyder det att dagens eventuella sammanbrott kommer att se så olika ut från gårdagens att det är svårt att se vilken nytta man har av studera grönländska vikingar och mayaindianer.
Missförstå mig inte, jag menar också att vi befinner oss i en accellererande global miljökatastrof, vars effekter vi bara långsamt blir varse, och som KAN komma att tvinga grundläggande förändringar av hela det ekonomisk-politiska system som hittills byggt på en kortsiktig exploatering av miljön.
Men jag tror inte det finns särskilt mycket att i det avseendet lära från gångna tiders misslyckanden. Inte annat än den närmst banala visdomen att det är klart att samhällen kan undergräva sin egen framtid.
Men det behövs ju heller inte. För att hävda att vår livsstil faktiskt måste vara förhandlingsbar behöver man ju alls inte gå vägen om Påskön.

Jared Diamond
Undergång – civilisationernas uppgång och fall
Övers: Margareta Eklöf
Norstedts förlag 2005

ARTIKELN TIDIGARE PUBLICERAD I HELSINGBORGS DAGBLAD

Skribent: Petter Larsson