Palmes principer bär ännu

Vad hade Olof Palme sagt om tillståndet i världen om han fått leva? Det vet givetvis ingen eftersom han levde i en annan tid, präglad bland annat av terrorbalansen mellan två supermakter som upplevdes som jämbördiga.

Det finns alla skäl att värja sig mot det som kallas kontrafaktisk historieskrivning, det vill säga mer eller mindre välunderbyggda spekulationer om vad som hade hänt om historien tagit en annan vändning vid det eller det ögonblicket.
Om, till exempel Olof Palme fått uppleva det kalla krigets slut och kunnat kommentera och påverka åtminstone de svenska reaktionerna på det internationella systemskifte, som framför allt präglats av USA:s nya roll som enda kvarvarande och alltmer aktivistiska supermakt.
Men om vi aldrig får veta hur han skulle ha agerat i varje enskild fas av den process som de senaste tjugo åren skapat en ny värld så vet vi ganska väl, även om få orkat påminna sig om det, vilka som var hans centrala värderingar och närmast instinktiva förhållningssätt.
Ett var värnet om de små staternas rätt i en värld där stormakterna ville sätta sina egna spelregler.
Svensk utrikespolitik under Palme höll benhårt på FN och reagerade starkt på stormaktsövergrepp – Tjeckoslovakien 1968, Vietnam 1965-75, men också mot internt förtryck som apartheidsystemets rasistiska förnedring av landets folkmajoritet i Sydafrika.
För detta fick Palme hård kritik i Sverige. Han använde för grova ord mot diktatorer som Franco i Spanien och Husak i Tjeckoslovakien. Han gick för långt, hette det, i sitt fördömande av den ohyggliga amerikanska krigföringen i Vietnam som i sken av att värna demokrati tog livet av en miljon vietnameser.
Redan då fanns en vitt spridd uppfattning att Sverige inte skulle ”agera världssamvete”. Moral och affärer hörde inte ihop, tyckte till exempel de beundrade patriarkerna i familjen Wallenberg som gladeligen investerade och bedrev business i ett Sydafrika innan internationella sanktioner gjorde det omöjligt.
Redan under Palmes tid fanns det en stark opinion i det borgerliga Sverige som ansåg att allt USA företog sig i princip alltid var riktigt, även om metoderna kunde förefalla stötande.
Det var ofta samma personer, som idag menar att USA:s ockupation i Irak var berättigad och att till exempel Hans Blixs sakliga underminering av de officiella skälen till det förestående kriget i FN bara var pinsamt.
De kunde, då som nu, vara konservativa USA-anhängare för vilka antikommunism alltid var viktigare än demokrati, politisk frihet för alla och social rättvisa. Men lika ofta var dåtidens Palmekritiker liberala interventionister. Det är de som menar att övriga världen bör hylla USA och gärna också stödja USA militärt när supermakten säger sig vilja införa demokrati med hjälp av blixtkrig, precisionsbomber och ockupationsförvaltningar där det anses berättigat.
För just dessa liberaler väger internationell rätt, FN:s förbud mot anfallskrig och till sist också en rad konventioner som ska skydda stridande eller civilbefolkning mycket lätt mot de anspråk på demokratibyggande som förs fram av den amerikanska regering som för tillfället är aktuell.
Dagens Irak är ett exempel på det Palme ofta varnade för. Nu härjar, som i Latinamerika på Palmes tid, dödsskvadroner som avrättar oppositionella. Ockupationsmakten förefaller, som i Vietnam, lika oförmögen att bringa ordning och minst av allt demokrati i ett land som för dagen präglas av sönderfall och anarki.
Visst har vi ett och annat att lära av det Palme stod för.

Skribent: Håkan Hermansson