Det finns två sorters olja, ungefär lika mycket av varje. Billig: lättflytande, ren och lätt att få upp. Och dyr: trög, djup, smutsig.
När den billiga oljan är slut måste man börja utvinna den dyra. Då stiger priserna. Inte bara på olja och bensin – utan på nästan alla varor, eftersom oljan behövs för att framställa dem.
Det har redan skett i till exempel USA och på Nordsjön. Och snart är den billiga oljan slut i hela världen. Hubbert-kulmen brukar det kallas. Då väntar global recession.
Det gäller därför att ställa om samhället i tid.
Den tiden är nu, eller kanske redan igår.
Detta numera ganska välkända scenario utgör stommen i boken Olja. Journalisten Gunnar Lindstedt har samlat en del av de mer pessimistiska profetiorna och presenterar dem i populariserad version.
Udden är riktad mot oljebolagens propagandister som överdriver oljereserverna och de politiker (de flesta) som låtsas som det regnar. Men här finns också en mer allmän utvecklingspessimistisk kritik av konsumtionshysteri och tillväxtfanatism, en kritik så till den grad genomsyrad av jordbruksromantik att jag ibland kan få för mig att Lindstedt från sin utsiktspost på Operabaren nästan längtar efter Den Stora Katastrofen som ska sätta människan på plats.

Tyvärr blandar Lindstedt upp sin tes om oljekrisen med en massa pladder. Dels en minibiografi över den avdankade oljegeologen Colin Cambell, vars teorier Lindstedt gjort till sina. Dels långa självbiografiska utläggningar om hans tid som maoist och hur bra livet det var i borgerlighetens dåsande småstäder på 30-talet och sådant.
Jag antar att det är tänkt att göra oljeresonemangen mer lättillgängliga. Men faktum är att det snarare skymmer dem.

Men med det sagt är det en vältajmad bok. I svallvågorna efter de amerikanska invasionerna av Afghanistan och Irak – som måste beskrivas delvis som oljekrig – och med de rekordhöga bensinpriserna har en försiktig energidebatt tagit form i under sommaren – och så sent som i september deklarerade Mona Sahlin att Sverige ska bryta sitt oljeberoende till 2020.
Ja, oljekrig.
Att invasionerna inte enbart handlade om detta är en annan sak.
Men logiken är enkel. Två tredjedelar av världens olja finns i Mellanöstern. Här är den fortfarande billig, lättflytande. Den måste fås att flyta i lagom mängder till lågt pris till västvärlden.
Problemet är att oljan nästan överallt ägs av stater och utvinns av statliga bolag. Dessa stater har inte bara ett intresse av att hålla priserna uppe och så att säga suga på oljetillgångarna så länge som möjligt – de är dessutom ofta inte helt förtjusta i USA.
Det gäller till exempel Syrien, Libyen och Iran, men också Venezuela – och det gällde Irak och Afghanistan. Samtidigt som de amerikanska lydregimerna i Saudiarabien och Kuwait bara kan upprätthållas med västerlänskt militärt bistånd – annars skulle de falla.
Oljan är, som Lindstedt utrycker det, i fel händer.
Därför går vi, antagligen, mot nya oljekrig, där också europeiska stater, liksom Kina, försöker få sin del av kakan.
Så långt är jag med.
Däremot underskattar nog Lindstedt anpassningsmöjligheterna när han tror att vi skulle tvingas tillbaka i en jordbruksekonomi. Oljan är viktig, inte oersättlig. Uppvärmning, motorer och transporter kan effektiviseras. Och det finns andra energikällor, som med stigande oljepriser blir lönsamma.
Problemet är snarare att välja rätt alternativa energikällor.
Och för att vara en katastrofbok är det märkligt att Lindstedt knappt alls diskuterar den globala uppvärmningen. Problemet med oljan är ju inte bara att den tar slut. Utan att den är så skitig. Och att risken finns att energipopulistiska politiker väljer att återgå till kolets billiga ymnighetshorn, vilket vore helt förödande för växthuseffekten.

Olja
Gunnar Lindstedt
Bokförlaget DN

ARTIKELN TIDIGARE PUBLICERAD I HELSINGBORGS DAGBLAD

Skribent: Petter Larsson