Nördarnas revansch är temat för barnfilmen Lilla kycklingen.
De fula, feta, svaga ska bevisa sig inför den föraktfulla omgivning av baseballstjärnor, sadistiska lärare och uppblåsta kommunpolitiker som befolkar en disneyfierad idealtypisk amerikansk småstad där tiden med få undantag stått still sedan 1950 — men som plötsligt exploderar i rena Independence Day.

Här finns en del kul detaljer: en mäktig rymdvarelse som visar sig heta Bengt och en klädsam självkritik av filmindustrin mot slutet.

Men filmen har ett stort problem med sin grundläggande moralpredikan. Lilla kycklingen får stöd av pappa Tuppen endast när han uppfyller normerna som upprätthåller den sociala hierarki som redan placerat Kycklingen på botten.
Annars blir han misstrodd. Först när de intergalaktiska stormtrupperna bokstavligen står vid dörren och bevisar Kycklingens tes om en invasion får han upprättelse inför fadern.

Det är ett budskap som inte bara slår knut på sig själv utan också är rätt obehagligt: för att få pappans villkorslösa kärlek och omgivningens respekt måste du bevisa dig enligt rådande normer. Individer kan förändra sin position,
men hackordningen som sådan består intakt.
Så faller ansvaret åter tillbaka på den enskilde. Och vem har en rymdinvasion att ta till?

Lilla Kycklingen Regi: Mark Dindal Svenska röster: David Hellenius, Christine Meltzer, Peter Magnusson

Artikeln tidigare publicerad i Helsingborgs Dagblad

Skribent: Petter Larsson