På spaning efter (den nya?) borgerligheten

Jo, det finns en allians. Men, nej. Alliansen är inte viktigare än de enskilda partierna. Det är på den egna marknadsföringen de fyra partierna också i år kommer att satsa sina reklammiljoner.

Det finns en gammal historia om den åldrige Gustav V, på resa i landsorten och eskorterad till stadshotellet där stadens honoratories förberett en storslagen lunchbuffé.
Monarken kisar på de många välkända rätterna på smörgåsbordet innan ögonen fästs på en aladåbliknande skapelse som förefaller vara en kulinarisk nymodighet.
– Waw heter den här syltan? frågar han den beställsamme, men hypernervöse hovmästaren som respektfullt håller sig två steg bakom sin konung.
– Stadshotellet, ers majestät!

Nytt eller gammalt, sylta eller stadshotell?
Sammansvetsad allians för Sverige eller fyra i grunden nervösa och beställsamma partier med de gamla välkända rätterna på det politiska smörgåsbordet, enade på ytan men söndrade bakom fasaden?
När detta skrivs har de fyra allianspartierna nyss lagt fram sina fyra olika budgetförslag. Inte sin gemensamma alternativa alliansbudget. Om det finns en ny borgerlighet efter Högfors och Bankeryd så är den alltså fortfarande svår att beskriva i andra termer än de som handlar om ny retorik, yta och design.
Borgerliga ledarsidor är småsura. Dagens Nyheter skriver att ”alliansen följer i regeringens spår och lånar pengar till sina vallöften. Det som var fel för ett par veckor sedan har plötsligt blivit rätt”.
Sydsvenskan tycker sig se att ”under den polerade ytan döljer sig konflikter av Norénska dimensioner” apropå den fullständiga oenigheten om familjepolitiken.
Och moderaternas Svenska Dagbladet tror plötsligt inte att ett maktskifte 2006 är särskilt troligt om inte de fyra partierna nu går samman i en valallians och ställer upp under den gemensamma beteckningen Allians för Sverige när valdagen väl är ett faktum.
Men, nej. I den riktningen tänker inte de ansvariga strategerna och alliansens marknadsförare.
Per Schlingmann är moderaternas man i alliansens informationsgrupp. Det var där man enades om att använda orange färg som signal för det nya och det är där man pratar ihop sig om vilken gemensam profil som ska hållas upp mot media.
Per är öppen och talför. Han medger utan förbehåll att moderaternas största imageproblem är och förblir att väljare, oavsett bakgrund, uppfattar partiet som något av en politisk rikemansklubb.
– Ja, att vi i mångas ögon främst är ett parti för välbärgade är det mest besvärande för oss. Därför är det så viktigt att skapa trovärdighet för nya moderaternas politik där det viktigaste nya elementet är att koncentrera skattesänkningar till låg- och medelinkomsttagare.
När jag ber honom ge fler exempel på vad som är kvalitativt nytt i moderat politik säger han att den tid är förbi då moderaterna föreslog ospecificerade besparingar i kommunerna och att man nu istället ger kommunerna tio nya miljarder för att stärka skola och välfärd.
Men framför allt handlar det om ekonomisk trovärdighet.
– Ingen underfinansiering, budgetar i balans och slut på allt snack om dynamiska effekter som ska fylla i hålen.
För att ingå i en gemensam borgerlig grupp med uppdrag att hamra in allianstanken så är han påtagligt mer intresserad av att tala om det egna partiet. Det gäller också de övriga informationscheferna från de mindre alliansmedlemmarna.
Planeras till exempel några gemensamma reklamkampanjer med affischer, gemensamma slogans och gemensamma bildsymboler?
– Nja, vi satsar på respektive parti. Vi har den orange färgen, den står ju för nytänkande och förändring. Att också junilistan använder den? Ja, ingen har ju monopol på färger och rött var ju inte okej (skratt), säger Lena Holmestig från centern.
På frågan om vad som är viktigast – det egna partiet eller alliansen – svarar hon efter en del utvikningar att ”alla nog tycker att det egna partiet är viktigast”.
Centerns ideologiska bidrag till alliansen – ”vi känner oss verkligen inte som kusinerna från landet” – utgår historiskt från ”de självägande böndernas idéer – initiativ och miljökunnande”. Men idag, säger hon, betecknar vi oss som ett socialliberalt parti och att folkpartiet gör detsamma är inget problem, folk kan själva se de skillnader som finns.
Tydligast i sitt ointresse för ideologi är moderaten Per Schlingmann:
– Om vi är ett nyliberalt parti? Svar nej. Vi jobbar inte med ideologiska etiketter, det är meningslöst att tala i –ismer. Liberalkonservativa är vi om du så vill, men framför allt är vi pragmatiska, det vill säga praktiskt inriktade.
Moderaternas kursändring under Fredrik Reinfeldt är ”genuin och substantiell”. På ren svenska: vi har tänkt om i grunden, vi är på många sätt ett helt nytt parti, till och med ett parti som utan att rodna kan tala om sig självt som det nya arbetarpartiet.
– Javisst, säger Per. Men vår uppgift är att göra det trovärdigt inför alla som tvivlar. Vår viktigaste målgrupp inför valet är därför alla som gått direkt från socialdemokraterna till oss, vi får inte tappa dem på vägen.
Möjligen tänker Anders Löwenberg från kristdemokraterna på samma sätt, fast ideologsikt omvänt, när han säger sig kunna acceptera att folk ser på hans parti som konservativt:
– Om de därmed menar att vi till exempel har en familjepolitik som de sympatiserar med. Fast vi menar ju att den är utformad för den moderna familjen, men där har vi en del kvar att göra i marknadsföringen av våra idéer.
Sammanfattningsvis:
Jo, det finns en allians. Jo, den är något nytt i svensk politik. Den står för ett regeringsalternativ till en socialdemokrati som de borgerliga marknadsförarna föredrar att beskriva som trött.
Men, nej. Alliansen är inte viktigare än de enskilda partierna. Det är på den egna marknadsföringen de fyra partierna också i år kommer att satsa sina reklammiljoner, i moderaternas fall betydligt färre än de 42 miljoner man hade att leka med för fyra år sedan.
Alliansens politiska nav är moderaterna. Inte bara genom sin storlek och i det faktum att de i valet 2006 leds av en person som hittills fungerar som kork och inte som blysänke för sitt parti.
Moderaterna är det borgerliga parti som tvingats tänka och tänka nytt för att inte bara vinna ett val utan också kunna hantera den makt som följer på en seger. Så långt blåser det medvind för den nya moderata strategin, men blir den för stark på bekostnad av de övriga är hela projektet i fara.
Borgerlig rädsla bor granne med borgerliga förväntningar de kommande elva månaderna.
Den riktigt stora frågan kanske inte är om borgerligheten framstår som ny utan om de får möta en socialdemokrati som åtminstone är nytänd.

Publicerad i Nr 3 / okt-nov 2005

Skribent: Håkan Hermansson