KULTUR. I slutet av 40-talet och början av 50-talet producerades flera hundra propagandafilmer inom ramen för den amerikanska Marshallhjälpen till Västeuropa.
Nu finns snart chansen att se dem på internet. Historiska Muséet i Berlin har skaffat fram restaurerade kopior på 62 av filmerna från arkiven i USA.
”De producerades ju en gång med offentliga medel, så de borde därför vara tillgängliga för allmänheten”, förklarar Jan Henselder, som är en av dem som arbetar med projektet.
Under rubriken ”Selling Democracy” (att sälja demokrati) har en del av filmerna redan visats på Berlin filmfestival åren 2004-2006. Men nu blir de tillgängliga för alla.

Syftet med filmerna var att göra reklam för Marshallhjälpen och i förlängningen knyta Europa närmare USA. Sovjetunionens rykte var gott efter segern mot Nazityskland. I Frankrike och Italien fanns starka kommunistpartier, det fanns en risk att Västeuropa skulle närma sig Sovjetunionen.
Och på den tiden var strategerna i Washington smarta nog att följa upp sin hårda makt med mjuk politisk och kulturell makt. Man insåg att det inte räckte med att vinna kriget. Man måste vinna kampen om människornas hjärtan och huvuden också – något man verkar ha förträngt i dagens Mellanöstern.

Med nutida ögon är filmerna närmast löjliga i sin skamlösa propagandism. Åtminstone det tiotal jag sett. Grundstoryn är ofta enkla variationer på samma tema: först får vi se hur dåligt folk har det, allt är sönderbombat, gatorna ligger öde, ingenting fungerar. Sen kommer Marshallhjälpen med tåg eller båt och vips lever industrierna och handeln upp igen. Karusellerna snurrar, människorna skrattar.
Ibland gör man också jämförelser med Östeuropa, som då utmålas som ett grått kö-samhälle utan vare sig varor, frihet eller framtid.

På andra sidan järnridån producerades förstås mot-propaganda. Ibland skapades rena tvillingfilmer, vilket möjliggör direkta jämförelser.
Och det är bara att konstatera: DDR-filmerna var ofta bättre.
I den amerikansk-tyska ”Me and Mr Marshall” porträtteras till exempel en flåshurtig tysk gruvarbetare som drar sitt strå till den tyska återindustrialiseringen medan han glatt hävdar att hans ”yrke är att vara optimist”.
Den östtyska tvillingfilmen ”Brigade Anton Trinks” är långt mindre klämkäck. Här betonas det gemensamma arbetet i arbetslaget och de avskaffade hierarkierna på företaget, men vi får också se hur arbetarna efter jobbet studerar tillsammans.

Marshallfilmerna visades som förfilmer på biograferna, ungefär som de svenska journalfilmerna. Men Henselder tvivlar på att så hemskt många människor någonsin såg dem.
Den viktigaste funktionen var kanske att USA knöt en ny kader av europeiska filmare till sig. De fick en snabbstart på karriären genom chansen att göra film med marshallpengar och kunde sedan fortsätta med sina egna projekt – där de, enligt Henselder, ibland gestaltade samma teman som i propagandafilmerna.
Kanske kan man säga att Washington utbildade utbildarna, indoktrinerade indoktrinerarna.

I mitten november ska Historiska Muséet fatta beslut om man vill gå vidare med projektet. I så fall kan filmerna vara på plats på nätet redan vid årsskiftet.
Tyvärr utan de östtyska motfilmerna att jämföra med.

Skribent: Petter Larsson