Avkoloniseringen av den fattiga världen har tagit ett nytt steg. I tisdags meddelande Hugo Chávez att Venezuela lämnar Internationella Valutafonden (IMF) och Världsbanken. De betraktas som verktyg för amerikansk imperialism.

Drastiskt uttryckt kanske, men ganska sant. Sedan 80-talet har de båda USA-dominerade institutionerna spridit nyliberalt idégods över världen. Med skulderna som bräckjärn har man drivit fram nedskärningar i offentlig sektor, privatiseringar, avskaffad kapitalkontroll och skattefördelar för utländska bolag, vilket ofta förvärrat fattigdomen och nästan aldrig mildrat den.

Så sent som i vintras kritiserade IMF regeringen Chávez. Extrainkomsterna från de höga oljepriserna borde sparas, inte läggas på skolor, sjukvård och andra dumheter, tyckte fonden. Det statliga oljebolagets socialprogramschef Hugo Moyer svarade att satsningar på människor inte är kostnader, utan måste ses som investeringar i framtiden. ”Vi har en social skuld till befolkningen” sa han (BBC 24 december).

Han har förstås rätt. Om Venezuela någonsin ska komma på fötter måste man satsa på de fattiga. Och om inte när man har ovanligt mycket pengar, så när?

I praktiken betyder själva utträdet inget – Venezuela har redan betalt av sina skulder till de bägge institutionerna. Men symboliskt är det viktigt. Chávez sänder en signal till andra länder i Syd: det finns alternativ till ekonomisk fjärrstyrning från Washington.

Istället för IMF-lån har Venezuela redan erbjudit förmånliga lån till Argentina, Ecuador och Bolivia. Nu föreslår Chávez också en permanent ny regional utvecklingsbank, Banco del sur. Projektet blir tydligt: IMF och Världsbanken ska köras ut från kontinenten. Latinamerika ska låna ut till sig själv och slippa den rika världens diktat. För första gången på 500 år.

ARTIKELN TIDIGARE PUBLICERAD I AFTONBLADET

Skribent: Petter Larsson