Socialdemokratin låter aldrig så socialdemokratisk som när den är i opposition.
Då kan den tillåta sig en större frispråkighet. Och dessutom spegla sig i högerregeringens råa klasspolitik.

Den skuggbudget som presenterades i veckan är inget undantag – åtminstone i retoriken.
Den berättelse som socialdemokratin här berättar om sig själv är klassisk. Vi byggde välfärden. Alla kurvor pekade rätt. Kassakistorna bågnade, tillväxten var urstark, arbetslösheten gick ner. Nu slösar borgarna bort det hela genom att strö skattesänkningar över de välbeställda och sätta åt de fattiga, inkomstklyftorna ökar och räntan skjuter uppåt. Det är djupt omodernt. Vi däremot har insett vad tiden kräver: vi ska rusta människor för att klara globaliseringens snabba omställningar och ställa om samhället efter ekologins krav.
Ungefär så.

Man kan naturligtvis invända att berättelse har vissa luckor. Den offentliga sektorns andel av BNP har länge minskat kontinuerligt. Arbetslösheten har varit konstant hög – trots stark högkonjunktur. Sjukskrivningstalen har i flera år varit dramatiska. Utsläppen av växthusgaser har minskat, men antagligen otillräckligt. Inkomstklyftorna ökade också mellan 1995 och 2005, med ett bottenrekord år 2000 (mest pga av aktieutdelningar).

Men med det sagt innehåller skuggbudgeten en hel del bra åtgärder. Man säger nej till slopad förmögenhetsskatt och till slopad statlig fastighetsskatt, man vill bygga ut de kvalificerade arbetsmarknadsutbildningarna (ja!), skjuta till pengar till psykiatrin och göra en specialsatsning på aidsbekämpning i Afrika. Och en del annat.
Alldeles utmärkt i och för sig. Särskilt i jämförelse med regeringspolitiken.
Men ändå för blekt.

Problemet, om man kan kalla det så, är att staten under flera år samlat på sig ett stort överskott. Det beror på kombinationen av en god konjunktur och de budgetregler och överskottsmål som fastlades i samband med 90-talets krispolitik. Staten FÅR enligt dessa regler inte satsa alltför mycket på offentlig välfärd – även om det skulle behövas. Den ska istället spara i ladorna. Däremot får man sänka skatterna. Det räknas inte som en utgift, utan bara som minskade inkomster. Därför kan borgerligheten nu ösa ut skattesänkningar till de rika, utan att riskera de så kallade sunda statsfinanserna. Medan socialdemokratin hindras från att använda överskotten för att bygga ut eller reparera välfärden.
Den hindras, i någon mening, från att tänka nytt och djärvt.
Tydligen gäller detta också i opposition.

”Vår politik står i skarp kontrast till den borgerliga regeringens” skriver socialdemokraterna i skuggbudgeten.
Det är sant. Men inte så svårt – det räcker ju att göra väldigt lite för att framstå som radikal när motståndaren är extremist.
Den kontrasten skulle, milt uttryckt, kunna bli betydligt större om socialdemokratin övergav krispolitikens tvångströja.

Skribent: Petter Larsson