Den ena lovar ”kraftigt höjd minimilön, höjda pensioner och mer statliga stöd och subventioner till det mesta.”
Den andre ”spelar på rädslor för invandringen, polska rörmokare, globaliseringen, Turkiet och euron.”
Så karaktäriserade tidningen Expressen på ledarplats de båda huvudkandidaterna i det franska valet, socialdemokratins Ségolène Royal och högerns Nicolas Sarkozy (21 april).

Svårt val. Tidningen vacklar fram och tillbaka: en xenofob eller en fattigdomsbekämpare, vad ska en stackars liberal välja? Och skriver: ”Med Royal skulle man få ett snällare Frankrike, men ett land som är oförmöget att ta itu med sina kroniska ekonomiska problem. Med Sarkozy får vi ett kallare Frankrike, men en president som åtminstone tidigare har visat att han begriper vilka ekonomiska utmaningar landet står inför.”
Och då är ju saken biff: det får bli Sarkozy. Han skulle kunna ”ändra bilden av ”det gamla Europa” från en överbeskyddad och arbetsskygg del av kontinenten till en hungrig och växande” (23 april).

Vore jag elak skulle jag skriva att de resonerar som den höger som stödde Chilekuppen, eller, för den delen, som de ryska bolsjeviker som genomdrev tvångskollektiviseringen av jordbruket till priset av miljoner döda. Ekonomin först, människorna på andra plats. Stålbad nu, kanske lycka i framtiden. Och lite ökade klyftor, ja det sätter bara fart på de lata. Folk får väl vänja sig av med sån lyx som anställningstrygghet och semester.
Så tror jag, uppriktigt, inte att de menar. Jag tror bara att de är fullständigt fastlåsta i en av vår tids starkaste politiska idéer: den att ekonomisk effektivitet väger tyngre än nästan alla andra värden.
Det är en föreställning som finns djupt rotad i alla partier – möjligen med undantag för miljöpartiet. Man har naturligtvis väldigt olika idéer om hur effektiviteten ska uppnås och hur resultatet ska fördelas – det är detta de politiska striderna ofta handlar om. Men tanken att ekonomin nästan alltid ska gå först är nästan inte alls ifrågasatt.

Jag ska ta ett annat exempel.
När LO-ekonomerna häromdagen – äntligen – tog bladet från munnen och kritiserade disciplineringen av arbetslösa, så var deras huvudargument inte att att det skulle vara förnedrande eller mänskligt förödande att tvingas ta skitjobb eller flytta efter jobb, nej trumkortet var att det inte alltid är ekonomiskt rationellt för samhället att staten ställer de kraven. Ekonomiska argument är starka, mänskliga är svaga.

Denna ekonomism är ohyggligt svår att ifrågasätta. Den som frågar om vi verkligen måste eftersträva tillväxt till varje pris, som pratar om att arbetet inte bara är en möjlighet till autonomi, utan också en plåga, eller, ve och fasa, föreslår sextimmarsdag, får räkna med att bli kallad flummig bakåtsträvare, borskämd elitist eller, det nya skällsordet, naiv kulturkofta.
Nina Björk tog i en KRÖNIKA i Dagens Nyheter för en tid sedan avstånd från konsumtionshysterin och hävdade att det finns viktigare saker än höjd materiell levandsstandard, särskilt när den vilda jakten på mer grejer driver jorden mot ekologisk kollaps. Denna enkla tanke utlöste vårens största och kanske mest hätska kultursidesdebatt. Så känsligt är det att ens nudda vid frågan.

Själv tror jag att den svenska vänstern skulle ha mycket att vinna på att faktiskt ifrågasätta ekorrhjulet i ett läge där sjukskrivningarna rakat i höjden, antidepressiver blivit den nya folkdrogen och till och med högern börjat tala om ett ”vardagspussel” (vilket vidrigt ord) som inte går ihop. Den diskussionen måste börja i frågan om hur ekonomin ska anpassas till människorna – och ekologin – istället för tvärtom.
Jag vet inte var den skulle kunna landa, men den öppnar dörren för ökat inflytande på arbetsplatserna, någon form av arbetstidsförkortning och – ja, nedskruvad varukonsumtion.
Men en sak är säker: Express-ekonomisterna kommer att skrika nej hela vägen till framtiden.

Skribent: Petter Larsson