Det moderata socialborgarrådet i Stockholm, Ulf Kristersson, har fått kalla fötter när han insett hur nedskärningarna i a-kassan slår och kräver därför hårdare tag mot den svagaste gruppen i samhället, den som för sin överlevnad är beroende av socialbidrag.
Kravet gentemot den arbetslöse mottagaren av ekonomiskt bistånd skall enligt ett förslag till nya riktlinjer innebära, att bidragstagaren skall söka jobb åtta timmar om dagen i hela Mälardalsområdet. Fast egentligen anser borgarrådet att kravet skall omfatta hela landet.

Detta är inte alls oväntat, men lika osmakligt som ogenomtänkt. När regeringen har satt åt de arbetslösa genom sänkta ersättningsnivåer följer av naturliga skäl en ökad kostnad för socialbidrag. Självklart kommer nu de alliansstyrda kommunerna – Stockholm är bara början – att söka efter kryphål i Socialtjänstlagen för att komma undan ansvaret. När följer till exempel Lund, Uddevalla och Västerås efter?

I lagens portalparagraf klargörs att samhällets socialtjänst på demokratins och solidaritetens grund skall främja människors ekonomiska och sociala trygghet, jämlikhet i levnadsvillkor och aktiva deltagande i samhällslivet. Lagen tydliggör också att verksamheten skall bygga på respekt för individens integritet och rätten till självbestämmande. Den klargör att det är kommunen som har det yttersta ansvaret för att lämna stöd och hjälp vid behov.
”Den som inte själv kan tillgodose sina behov eller kan få dem tillgodosedda på annat sätt har rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning och för sin livsföring i övrigt. Den enskilde skall genom biståndet tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Biståndet skall utformas så att det stärker hans eller hennes möjligheter att leva ett självständigt liv.”

Lagstiftaren har naturligtvis inte menat att människor skall söka jobb fyrtio timmar per vecka. Ändå är inte socialtjänstlagen kravlös, den pekar på det egna ansvaret, men alla åtgärder skall ske med respekt för och i samverkan med den enskilde. Det kan aldrig vara respektfullt, eller ens meningsfullt, att jaga människor till att söka jobb som inte är möjliga att få. Det är kränkande och ökar absolut inte självförtroendet och självkänslan hos den enskilde. Människor som är beroende av socialbidrag brukar lida ordentlig brist på båda.

Självklart är arbetsgivarna inte heller intresserade av att avsätta tid för att ta emot ansökningar eller möta arbetssökande på rundvandring utan rätt kompetens. Redan i dag hörs många företagare klaga över arbetsförmedlingarnas krav på de arbetslösa att söka ett visst antal jobb per vecka. Det innebär ett merarbete att sortera bort sökande som inte har rätt kvalifikationer och håller tillbaka arbetsgivare från att anmäla lediga arbeten till förmedlingarna.
Det kan ju inte vara målet, varken från kommunernas eller från statsmakternas sida.

Barnen i socialbidragsfamiljer har det svårt redan nu och lagstiftaren är tydlig i sina krav att barnperspektivet skall beaktas i alla beslut som berör dem. Att flytta med barn, eller ifrån dem, är i allra högsta grad ett sådant beslut. Socialborgarrådet tar lätt på den frågan, när han anser att den arbetslöses arbetsmarknad är hela riket. Detsamma gjorde regeringen när den beslutade att rätten till a-kassa kräver att den arbetslöse söker jobb över hela landet från dag ett. Detta trots att en vanlig boendeform efter en separation mellan föräldrar är ett växelvis boende för barnen, en lösning som är påhejad av lagstiftaren.

”Det är en oacceptabel konsekvens att behöva äventyra sina barns skolgång”, sa Fredrik Reinfeldt den 30 januari i Aftonbladet, inför omgivningens krav om flytt till Sagerska i samband med hans nya jobb som statsminister. Han önskade sina barns bästa, precis som andra föräldrar. Han ville att de skulle få fortsätta gå i sin gamla skola, få träffa sina kompisar och delta i sina fritidsaktiviteter. Få behålla tryggheten, fullt förståeligt. Men den rätten har alla barn, också de arbetslösas.
Det skall bli intressant att se utslagen på rättsfallen, som kommer att följa i spåren på indragna/nedsatta socialbidrag, men tyvärr kommer de att dra ut på tiden och skadorna för enskilda barn och föräldrar har då redan hunnit ske.
Eller skall vi framöver räkna med en förändrad socialtjänstlagstiftning, som innehåller tuffare krav och motprestationer för att uppfylla villkoren för ekonomiskt bistånd? Kanske också en sänkt socialbidragsnorm?

Skribent: Eva Hillén Ahlström