Diktare och tänkare, Hitler och Himmler, und små kneipar, veteöl mit currywurst, organisationsförmåga, Beckenbauer, Klinsmann, Preussen, ostalgi, Joseph Beuys, und kol och stål, wagner, wallraff, fantastiska feuilltoner, Volkswagen, stasi, muren, Faust und Hartz IV, bildung, symfoniorkestrar och teatrar und Merkel und Ordnung. Och förresten var Kafka ett slags hederstysk, för hans skrev ju på tyska. Och Nietzsche var ingen nazist, för Hitler var ju ingen övermänniska, utan en primitiv sälle.

Ja, ex-diplomaten Karl Erik-Norrmans ”Tyskarna. De skuldtyngda mästarna” hade lika gärna kunnat heta ”Allt jag tänker på när någon säger Tyskland”.
På 170 sidor.
Självklart blir det ytligt, ofta över det fördomsfullas gräns. Norrman är inte den som missar en kliché. Han tar visserligen i en passus avstånd från generaliseringarna, men använder dem likförbannat. Tyskarna avskyr barn, men älskar bilar, de är bildade och kunniga, nuförtiden pålitliga superdemokrater, men pedantiska byråkrater. De har världens bästa tidningar, bättre sjukvård än Sverige och högt i tak utom mot antisemiter.

Skribent: Petter Larsson