Vi uppmanades att resa oss och tillsammans sjunga nationalsången. Så skrevs proffsboxningsgalan Återkomsten, som hölls i Göteborg i lördags, omedelbart in i ett nationellt, ja nationalistiskt, sammanhang, där boxarna fick representera inte sina klubbar eller sig själva, utan just sina nationer. Ett helt privat arrangemang gjordes till landskamp.
När sedan två av de amerikanska boxarna förvandlades till hederssvenskar – arrangörerna visste att berätta att de kommer från ”svenskbygderna i Minnesota”, har ett ”solklart svenskt” påbrå, ja den enes mor påstods rent av kunna några ord svenska – så slog nationalvurmen nästan över i satir.

Naturligtvis kan man aldrig garantera sig mot att ett fåtal personer i publiken skriker sådant som ”Knocka finnjävlen”, ”spöa norrbaggen” och ”bränn USA”. Men arrangörerna fick vad de bad om.

Till det ska läggas de alltför många ojämna matchningarna, som syftade till att alla svenska boxare skulle gå obesegrade genom galan. Och de lättklädda ringflickorna, vars främsta funktion var att dra åt sig busvisslingar från den i huvudsak manliga publiken. (Det vägdes dock upp lite av att man i den enda dammatchen använde sig av lika lättklädda ringpojkar – det skapade viss distans till boxningens traditionella ceremonier )

Så här ett par dagar senare kan det kanske tyckas mer harmlöst, men då och där, när Du gamla du fria dånade i Scandinavium, tackade jag min lyckliga stjärna att jag är född in i det svenska stålets gemenskap. I annat fall hade jag känt mig direkt hotad när maskulint våld, sexism, kamp och seger – ännu en gång – kopplades ihop med nationen.

Skribent: Petter Larsson