Med avsikt att förklara och bekämpa sverigedemokraterna har författaren Fredrik Ekelund salufört deras världsbild i två artiklar i Sydsvenska Dagbladet (4 och 6 oktober)
Så snart Ekelunds text tryckts står sedan valet mellan att låta den stå oemotsagd – vilket skulle tolkas som medhåll eller brist på argument – eller att bemöta den, vilket ofelbart leder till att debatten kommer att cirkla kring kopplingen mellan invandring och kriminalitet.
Insikten om denna logik är anledningen till att socialdemokratin och vänstern vägrat ta debatter med sverigedemokraterna: man kan krossa dem, men ändå förlora, eftersom det blir deras problemformulering som avgör VAD vi ska tala om.

Med de tre rättssociologerna Håkan Hydéns, Måns Svenssons och Per Wickenbergs inlägg (Sydsvenska Dagbladet 10 oktober) tas så nästa steg i normaliseringen av främlingsfientligheten. Vi ska, enligt dem, inte bara tala om sd:s favoritämne, utan också godta deras perspektiv. De tror inte själva på kopplingen mellan islam, invandring och kriminalitet. Men det spelar ingen roll: ”Om människor kopplar samman ökad förekomst av personrån med islam och slöjor, så måste det accepteras som utgångspunkt för åtgärder, även om denna koppling är långsökt och … felaktig.”
Bemöta lögnen genom att låtsas att den är sann? Vad vinner man med det?
Att försöka förstå hur andra uppfattar världen är en sak, att acceptera det något helt annat.
Visst, antagligen har de tre vise männen rätt i att de djupt övertygade kanske aldrig kommer att ändra uppfattning. Men det är ju heller inte om dem striden står, utan om den bredare opinionen.

Det gör Ekelunds position intressant. Han är ju INTE sverigedemokrat och ser sig ju sig INTE som någon främlingshatare, utan som en humanistisk upplysningsman. Är inte det nyckeln för att begripa hans resonemang, hans idémässiga kärna? Är det inte föreställningen om de upplystas plikt att upplysa som spökar?
Det som förvandlar hans texter från en oantastlig demokratipamflett sådär i allmänhet till något helt annat är indelningen invandrare och svenskar.
Svenskar är den oproblematiserade kategori (inget snack om svenskföddas sexism och kriminalitet) mot vilken vi mäter de andras avvikelser. Det är mot främlingarna, enbart mot dem, som kravet ställs att de ska integreras, läras demokrati, jämställdhet och, förstås, att inte begå brott.
Vi däremot behöver inte förändra oss ett dugg. Vi kan rent av häva ur oss främlingsfientliga klichéer, men ändå slå ifrån oss rasiststämpeln, bara för att vi är de vi är – humanistiska upplysningsmän.

Det är inte bara en bekväm hållning, utan också en auktoritär, uppfiskad ur Europas koloniala förflutna. Tyvärr går det ju inte enkelt att separera kolonialism och rasism från upplysning. Tankar om alla människors lika värde, religionsfrihet och tolerans och de upplystas plikt att tvångslära vildarna just detta har historiskt ofta gått hand i hand. Och gör det fortfarande, med mer (Bush) eller mindre (Ekelund) brutala medel.

En sådan indelning fungerar, som idéhistorikern Michael Azar påpekar i sin essä ”Den koloniala bumerangen” (Symposion 2006), bäst som tankefigur, eftersom varje försök att visa skillnader i praktiken kommer att visa att kategorierna spricker: du skulle hitta massor av demokratiska, upplysta, ”invandrare” och massor av odemokratiska, oupplysta ”svenskar”.

TEXTEN HAR I NÅGOT ÄNDRAT SKICK TIDIGARE PUBLICERATS I SYDSVENSKA DAGBLADET

Skribent: Petter Larsson