World Trade Center
Regi: Oliver Stone
I rollerna: Michael Peña, Nicolas Cage, Maria Bello, Maggie Gyllenhaal med flera.

Oliver Stones filmer är ofta sturvulna, råbarkade och känslosamma. Men de är sällan långtråkiga. World Trade Center är tyvärr ett undantag.
Det börjar bra. Vi får följa vardagsgöromål i vad som ser ut som en kollektiv dramadokumentär om hur en alldeles vanlig tisdag förvandlas till en mardröm. Men snart nog står hamnpoliserna John McLoughlin (Nicolas Cage) och Will Jimeno (Michael Peña) i fokus. De ger sig oförskräckta in för att rädda folk, i WTC-infernot, men fastnar under nedfallen bråte och får vackert invänta döden. En mer begåvad dialogförfattare kunde gjutit tillräckligt med existensiell ångest i scenerna hos de instängda hjältarna, men här blir det mest ganska förutsägbara stönanden och flämtanden om smärta och familj.
Stone korsklipper dödens väntrum med scener dels från hemmafronten där respektive hustru Donna (Maria Bello) och Allison (Maggie Gyllenhaal) får veta att deras män är försvunna, dels med sockersöta tillbakablickar ur familjealbumet.
Fram och tillbaka, fram och tillbaka klipps det, men ingenting förändras egentligen förrän räddningspatrullen i form av en kristen fundamentalistisk marinsoldat på gudomligt uppdrag (!) gör entré för att rädda den sårade amerikanska manligheten, förlåt, männen.

Trots att filmen bygger på verkliga berättelser känns karaktärerna snarast hämtade ur något reklaminslag för senaste familjebilen. Kvinnorna är vackra och lojala, männen tappra och familjerna hyggligt lyckliga. Det är just den helyllekombinationen som räddar John och Will: drömmen om att återförenas med familjerna håller dem vid liv under rasmassorna ­- en dröm som i en sekvens slår över i oavsiktlig satir, när John i en hallucination talar med sin frus gigantiska ansikte.

Stone är på ytan nästan provocerande opolitisk. Här finns ingen diskussion av vare sig amerikansk politik eller islamistisk terror. Och naturligtvis inget försök att ställa offren i New York i relation till de krig de fick motivera och som krävt tjugofalt fler liv i fjärran länder. Den politiska dimensionen ligger i den verklighetsförsköning som blir följden av Stones förbehållslösa hyllning av ett samhälle där alla håller ihop när det verkligen gäller och ingen – verkligen ingen i hela filmen – beter sig illa på något vis.
Det är möjligt att World Trade Centers uppmaning till nationell samling kan fylla en terapeutisk funktion i USA, däremot knappast för en svensk publik.

Artikeln tidigare publicerad i Helsingborgs dagblad

Skribent: Petter Larsson