Ett brandtal mot Putin

Den ryska regimkritikern och journalisten Anna Politkovskaja har mördats.

Petter Larsson har läst hennes senaste bok på svenska.

”Den här boken handlar om något som inte är särskilt populärt i västvärlden: den berättar utan entusiasm om Putin och Ryssland.”
Så inleder den ryska journalisten Anna Politkovskaja sin nya bok ”Putins Ryssland”, som är en samling artiklar från de senaste åren.
Det är en märklig utgångspunkt. Min bild är att åtminstone den svenska mediarapporteringen från Ryssland i stort överensstämmer med den bild av ett land präglat av korruption, stenhård presidentmakt, fattigdom och ett smutsigt krig i Tjetjenien som Politkovskaja själv skriver fram. Öppna dörrar alltså, som hon med gott mod ägnar merparten av sin bok åt att sparka på.

Politkovskaja har hyllats rejält i västeuropeiska medier för sin kritiska rapportering från Tjetjenienkriget. Och i den nya boken återkommer hon gång på gång till den ryska arméns övergrepp, som domstolarna nästan alltid låter passera – i de fall de ens tar sig an dem. Hon visar också hur Vladimir Putin påpassligt inordnat Tjetjenien i det så kallade kriget mot terrorismen – och hon beskriver krigets fortplantning i vardagsrasism och diskriminering riktad mot tjetjener.
Om kriget – och den förfallande ryska militärmakten – är det ena nav berättelserna snurrar kring, så är korruptionen det andra. I Ryssland kombineras det värsta av två världar: maktfullkomliga byråkrater och politiker hand i hand med de rövarbaroner som utnyttjade påbudet att demontera den sovjetiska staten via privatiseringar till att själva tillskansa sig enorma förmögenheter. Ibland blir det som en absurd skröna från den amerikanska förbudstidens maffiakrig. Som när två konkurrenter om samma spritfabrik köper hjälp från två olika polisiära organisationer, så att två beväpnade polisstyrkor plötsligt ställs emot varandra i en direkt konfrontation.
Ibland blir det mer rörande. Några av bokens bästa avsnitt är enkla redogörelser för några gamla vänners liv: den lovande statstjänstemannen Misja som söp ner sig, blev mördare, straffånge och religiös och slutligen tog livet av sig, den fattiga Tanja som började deala i smuggelgods på marknaden och på några år byggde upp ett affärsimperium och blev politiker – mest för att slippa muta andra politiker.
Korta porträtt, som personifierar den oerhörda sociala och ekonomiska turbulensen – och dess obönhörliga uppdelning av människor i vinnare och förlorare.

Som journalistik är ”Putins Ryssland” problematisk. Den är ensidig, sympatierna ligger odelat på en sida och motståndarna får aldrig en syl i vädret. Dessutom redovisas sällan några källor, vilket bidrar till att är svårt att bedöma trovärdigheten i de ofta allvarliga anklagelser Politkovskaja lägger fram.
Jag tror därför man ska läsa den mer som ett brandtal mot en regim som pratar om demokrati och rättvisa, men menar den starkes rätt.

Så vad sker i det stora?
Själv kan Politkovskaja inte bestämma vilket ben hon ska stå på. Ibland menar hon att att nyrika ryssar med sina mutor, vrålåk och väpnade gäng nu gör våld på den relativa trygghet, ordning och, tja, förfining, som ändå funnits: ”kommunismen var en nitlott för Ryssland, men det vi har idag är till och med etter värre.” Men oftast är det kontinuiteten som betonas. De gamla sovjettakterna har återkommit med Putin. Statsstyrda medier. Nitisk säkerhetspolis. Ofria domstolar.
En sak är i alla fall säker: Putin är en skurk och den halva av folket som röstat på honom beskriver hon som ”irrationella, okritiska och vettlösa.”
Jaha. Det ryska folket förklaras alltså galet – ännu en gång. Själv väntar jag på journalistik som orkar förklara varför.

Putins Ryssland
Anna Politkovskaja
Övers. Hans Björkegren
Ordfront 2005

Skribent: Petter Larsson