Den stora risken med att sverigedemokraterna går framåt är inte under överskådlig tid att de skulle kunna bli ett stort parti med verklig beslutsmakt i de politiska församlingarna – med några få kommunala undantag. Faran ligger i om de lyckas bestämma den politiska dagordningen, genom att andra opinionsbildare och partier tar över deras problemställningar och vi får en offentlig debatt där utgångspunkten är att invandrare är ett problem.
Författaren Fredrik Ekelunds artikel (Sydsvenska Dagbladet 4 oktober) är ett exempel på att det redan sker. Med avsikten att förklara och bekämpa sverigedemokraterna saluför han själv deras världsbild.

Ekelund tes är att ”vanlig, strävsam arbetarklass” – vit och manlig, får man väl tillägga – röstat på sd eftersom de oroas av kriminalitet och islam. Denna tes bygger i huvudsak på samtal med två vänner, Stefan och Charlie, där den ene beskrivs som en ”termometer i folksjälen.”
Det må låta komiskt – folksjälen? Var sitter den? – men det är typiskt för en hel del av det som nu skrivs om sd: eftersom samlade valdata, intervjuundersökningar och annat, mer vederhäftigt underlag fortfarande saknas ligger fältet fritt för spekulationer.

Ekelunds text konstrueras kring en konflikt mellan ”invandrare”, särskilt muslimer, och ”etniska svenskar”, särskilt arbetarklass.
De ”etniska svenskarna” tillskrivs västerländska värden, jämställdhet mellan könen, upplysning och skötsamhetskultur.
”Invandrarna” tillskrivs kriminalitet av olika slag, gängbildningar, sexistiskt språkbruk, radikal islamism och rasism.
Polariseringen är fullständig: inte ett ord ägnas åt de svenskföddas sexism och brottslighet och inte åt hur de invandrade utsätts för rasistiska trakasserier, extrem arbetslöshet och bortsållade jobbansökningar.
Det är en klockren främlingsfientlig kliché, uppfiskad ur Europas koloniala förflutna.

För att undvika missförstånd: självklart ska ingen behöva bli överfallen och rånad, självklart ska ingen behöva bli kallade hora, och självklart ska vandalism och andra brott bekämpas. Men det finns ingen anledning att förvandla denna brottslighet till en fråga om ”etniska” konflikter. Invandrare begår inte, som Ekelund antyder, brott DÄRFÖR ATT det är invandrare. Det finns inga kulturer som sanktionerar grova brott. Är det något forskningen om brott visar, så är det snarare att denna typ av kriminalitet är länkad till sociala problem, till fattigdom, arbetslöshet, utestängning, kort sagt till klass.

Vidare påstår Ekelund att det är ”tabu att tala om och debattera föraktet för etniska svenskar och svensk kultur” och det ”anses ”fel” att oroa sig för islams utbredning.”
Här återkommer en annan högerpopulistisk favoritbild: det politiskt korrekta etablissemanget som lägger locket på. Men är det något som debatterats de senaste åren är det väl just islam, migration och integration? Att många inte utan vidare accepterar just Ekelunds hotbilder som utgångspunkt är en annan sak.

”För att förklara sd:s framgångar i de gamla arbetarstäderna”, avslutar Ekelund, ”bör man analysera Stefan och Charlies oerhörda trötthet inför gängen och kriminaliteten och ta den helt berättigade oron för islams utbredning på allvar.”
På så vis förläggs ansvaret för främlingsfientligheten hos invandrarna själva: hade de bara skött sig och varit lite mindre, ja, främmande, så hade sd inte funnits.
Med sådana ”motståndare” behöver sverigedemokraterna inte vinna några val.

Skribent: Petter Larsson