I våras gjorde jag en studieresa till USA, som inte sällan också av den svenska högern framhålls som ett efterföljansvärt politiskt föredöme. Men USA är framför allt ett varnande och faktiskt skrämmande exempel.

Tillväxten är hög, men fördelningen av inkomster och förmögenheter allt mer orättvis. Ett tunt skikt på toppen vältrar sig i närmast besinningslös rikedom, medan genomsnittsamerikanen sedan år 2000 vare sig sett reallönerna öka eller har fått del av förmögenhetstillväxten.

Enligt Ron Blackwell – chefekonom på AFL-CIO, motsvarigheten till svenska LO – har amerikanska arbetarfamiljer tvingats arbeta allt mer och hårdare för att i någon mån se sin levnadsstandard växa. Sedan 1980 har genomsnittsamerikanen fått en löneökning på två procent samtidigt som produktiviteten ökat med 80 procent. Sex miljoner redan rika amerikaner har däremot fördubblat sina löner flera gånger om.

Anställningstryggheten i USA är i det närmaste obefintlig. En amerikansk löntagare kan i praktiken sparkas utan vidare. Det sociala trygghetssystemet förtjänar överhuvudtaget inte namnet. En arbetare som inte är med i facket får själv ta den ekonomiska smällen från första sjukdagen. Och få är med i facket, sedan fackföreningsrörelsen vingklippts med hjälp av lagstiftning och egna misstag. Tillväxttakten är hög i såväl USA som i Sverige. USA har en sysselsättningsgrad i nivå med Sveriges, det vill säga en nästan lika stor andel av befolkningen har arbete där som här. Båda länderna ligger långt över EU-genomsnittet. Men vi har nått till dessa tätpositioner på helt olika vägar.

Ingen i Sverige vill väl gå den amerikanska vägen?
Nja, var inte för säker på det, den svenska högern har så länge jag kan minnas både beundrat, framhållit och inspirerats av USA, av den ”flexibla arbetsmarknaden” och hur lätt det är att bli riktigt rik.
Så vitt jag kan se följer både den borgerliga alliansen och Reinfeldts moderater den traditionen. De lägger en hel räcka förslag vars uppenbara syfte är att urholka anställningstryggheten, sänka de redan lägsta lönerna och vidga inkomst- och klassklyftorna. Ersättningsnivåerna i a-kassan och sjukförsäkringen skall sänkas. Arbetslösa skall tvingas ta jobb till 80 procent av dagpenningen. Avgiften till A-kassan skall höjas och avdragsrätten slopas.
Det är i grund och botten en politik som, förutom att den är djupt orättvis, på sikt pressar vanliga löntagares löner neråt.

Moderaterna föreslår i sin budgetmotion i riksdagen att löntagarna skall kompenseras för dessa försämringar genom stora skattesänkningar. På så sätt skall det ändå bli pengar över för hushållen. LO har analyserat de fördelningspolitiska effekterna av en sådan politik. Det visar sig, föga förvånande, att högavlönade vinner mest. Att män vinner och kvinnor förlorar. Att personer under 35 år och äldre över 65 år förlorar.
Då handlar det hela tiden om den genomsnittliga ekonomiska effekten för respektive grupp av att skatter sänks samtidigt som olika försäkringar och förmåner försämras. De individer som drabbas av arbetslöshet eller sjukdom i vilken som helst av grupperna kommer att bli stora förlorare.

Det är detta som är systemskiftet. Högerpolitiken pekar mot ett annat samhälle, där riskerna i livet individualiseras och solidariteten överges, där löneskillnader och klassklyftor växer.
Det snackas om att moderaterna gått mot mitten och blivit nästan som socialdemokraterna. Sanningen är att Reinfeldt bara lagt en politisk makeup och att mitten tagit stora kliv högerut. Vare sig Fredrik Reinfeldt eller Maud Olofsson skulle erkänna det. Men deras politik innebär de första stegen mot en amerikanisering av Sverige. Och det är inget att stå efter.

Efter Arbetet Nr 3 2006

Skribent: Bo Bernhardsson