Petter Larsson läser en ambitiös reportagebok om internationell rättvisa

I början av april inleddes rättegången mot Liberias före detta president Charles Taylor. Han står inför rätta i Sierra Leone, anklagad för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. De som ska döma honom är SCSL, Specialdomstolen för Sierra Leone, med både utländska och inhemska jurister.
För tjugo år sedan hade något sådant varit närmast otänkbart. Då kunde de högst uppsatta krigsförbrytarna känna sig ganska lugna. Fortfarande kan amerikanska, ryska, kinesiska och andra stormakters politiker och militärer komma undan med grova brott, men med de båda FN-tribunalerna för Rwanda och Jugoslavien och den nyinrättade Internationella domstolen för krigsförbrytelser (ICC) som främsta insitutioner har den internationella rättsskipningen ändå blivit betydligt skarpare – även om udden alltså ännu så länge främst är riktad mot besegrade småpåvar i Syd.

I den ambitiösa reportageboken Till mänsklighetens försvar skissar journalisterna Görrel Espelund och Andreas Karlsson med start i Nürnbergrättegångarna den utveckling som lett fram till att Taylor nu kan straffas.
Även om författarnas inställning i grund och botten är att utvecklingen av den internationella rättsapparaten är av godo, så undviker de inte problemen.
Är det inte bara segrarnas rättvisa? Med vilken rätt ställer man Milosevic inför rätta, men inte Bush och Blair? Spelar det någon roll i människornas vardag i Bosnien eller Rwanda att några fjärran topppolitiker straffas? Måste man inte komma åt männen i grannbyn, som var de som faktiskt utförde morden?
Med den typen av kritiska frågor i bagaget blandar de bakgrundsredogörelser med korta intervjuer med advokater och domare och med offer för olika krigsförbytelser.
Inte minst förhållandet mellan olika former av Sanningskommissioner och de straffande tribunalerna skärskådas. I en del länder
– som Sierra Leone – finns både och.
Det är inte okomplicerat. Vem vågar vittna för sanningskommissionen om vittnesmålet sedan kan ligga till grund för åtal?
Och även om jag ibland hade önskat lite mer fylliga intervjuer, där man mer gick till botten med både känslor och åsikter och ibland kanske sa emot intervjupersonerna, så fungerar klipptekniken utmärkt; den ger liv åt framställningen och många röster får höras. Några vattentäta svar får vi förstås inte.
Kanske är det som ICC:s ordförande Philippe Kirsch utrycker saken: ”Det är ett långtidsprojekt och vi kommer inte att se resultaten än på ett tag.”
Och Taylor fick de.
Alltid något.

Till mänsklighetens försvar
Iakttagelser av krigsbrott,
tribunaler och försoning
Görrel Espelund och Andreas Karlsson
Juridisk reportagebyrå

Artikeln tidigare publicerad i Helsingborgs Dagblad och Norrländska socialdemokraten

Skribent: Petter Larsson