Morgonen den 20 mars 1995 klev den 58-årige Shintaro Komada på Tokyos tunnelbana för att som vanligt åka till sitt arbete som konstgallerist. Han satte sig, som han brukar, i andra vagnen. På golvet precis bedvid honom låg ett paket av tidningspapper, som det rann vätska ifrån.
Nästan samtidigt sprang räkspecialisten Mitsuteru Izutsu över perrongen för att byta tåg, också han på väg till arbetet. Han trodde inte han skulle hinna. Men tåget stod still, i väntan på att två stationsanställda skulle hinna torka upp en vattenliknande vätska i en av vagnarna.
På ett annat tåg stod Aya Kazaguchi, 23, och halvslumrade, inpressad intill dörrposten i en full vagn. När hon efter en stund vaknade till kunde hon inte andas ordentligt, utan kände ett starkt tryck över bröstkorgen. Omkring henne började folk hosta.
Det tog ett tag – ett bra tag i vissa fall – innan de drabbade själva, tågpersonalen och sjukhusen begrep att det var dödlig saringas som orsakade de många kollapserna, illamåendet, synrubbningarna och hostan den morgon för tio år sedan då tolv personer dödades och tusentals skadades i det värsta terrorattentatet i Japans moderna historia.

Den japanske författaren Haruki Murakamis intervjubok ”Underground” är ett försök att ge de offer som annars lätt reduceras till anonyma siffror ansikten. Här får de en efter en berätta om den ödesdigra stund då deras vardagsliv invaderades av Aum-sektens utsända mördare. Det är en lika enkel som skickligt sammanfogad framställning, där den ena historen får länka i den andra, där personer dyker upp som bifigurer i varandras berättelser och där samma händelser skärskådas från flera olika berättarpositioner, så att en rörig helhetsbild så småningom framträder.

Det blir förstås en berättelse om terrorattacken och dess efterverkningar – rädslan i månader efteråt, misstänksamheten från arbetsgivare, hur offren ibland blir dubbelt straffade, som om terrorismen liksom kletade vid dem. Men också ett slags tvärsnitt av det japanska samhället. Här antyds mängder av dramatiska vardagshistorier.
Tyvärr gör Murakamis schematiska intervjuer, som tycks följa ett frågeformulär, och själva mängden av vittnesmål – ett fyrtiotal personer intervjuas – att det hela efter ett tag blir lite tjatigt. Kanske hade det varit bättre om han givit färre personer mer plats.

I bokens andra del – som i Japan publicerades i en egen volym – träffar Murakami istället sektmedlemmar och före detta sektmedlemmar i Aum.
Här är avhoppare, som vittnar om tortyr och fortfarande troende, som nästintill förnekar Aums inblandning i attantatet, men de verkar alla vara överens om att Aums goda sidor – upplysningen, de asketiska övningarna, gemenskapen – varit värda åratal av deras liv.
Mest fascinerande är Hiroyuki Kano, som besitter ett slags märklig självinsikt. Han VET att de krav han i logikens namn ställer på världen och människorna är omöjliga, orimliga. Men han avkräver ändå sin omvärld en fullständig, spiksäker kunskap: ”Det sägs ju om en frisk grön färg att ‘den är så grön att den är blå’. Sådant kan jag inte utan vidare acceptera.”
Även om sektmedlemmarna framstår som rätt ordinära personer, så finns några gemensamma drag. Många var ovanligt högutbildade, ofta inom naturvetenskap och teknik. De hade framgångsrika karriärer på gång. Men de slängde bort alltihop och lämnade resten av samhället för en lära som gav mening, inte bara fakta.

I en avslutande del spekulerar Murakami tillsammans med psykologiprofessorn Hayao Kawai kring varför attentaten kunde ske. Det är ett samtal som ibland känns rätt så främmande, med diskussioner om ondska, balans, harmoni och annat. Slutligen lutar de åt de gamla vanliga svaren: mördarsekter uppstår när människor upphör att tänka själva, all renhetssträvan är farlig och Japan är ett alldeles för kollektivistiskt samhälle.
Det är en typ av förklaringar som förekommer så ofta i samband med terrorism att man bara av den anledningen ska bli misstänksam. Japan för kollektivistiskt? Jovisst, säkert. Men vad i så fall om den amerikanska högermilis som nästan exakt samtidigt (19 april 1995) sprängde skyskrapan i Oklahoma, mitt i den förmenta individualismens högborg? Och vad med alla nog så renhetssträvande sekter och grupper som inte begår några brott?
Nej, Murakami har lagt fram materialet. Som fallstudie är det utmärkt. Men jag tror man ska låta det stanna vid det.

Underground
Haruki Murakami
Övers: Vibeke Emond
Norstedts 2005

ARTIKELN HAR TIDIGARE PUBLICERATS I HELSINGBORGS DAGBLAD

Skribent: Petter Larsson