I juli 1979 störtades Nicaraguas diktator Anastasio Somoza av sandinistgerillan i allians med en bredare medborgerlig opposition. Det var den hittills sista framgångsrika revolutionen i Latinamerika. Segern kostade 30 000 liv.
Den amerikanska fotografen Susan Meiselas var på plats 1978-79 och dokumenterade de sista årens upptrappade strider.
Tjugofem år senare återvände hon, lät sätta upp några av sina nu berömda bilder på de platser där de togs och spelade in kommentarer från befolkningen.
Tolv av fotona hänger nu som affischer på Umeå bildmuseum.
Här finns likdelar i skogen, unga gaturevolutionärer i civila kläder som ställer pistoler mot stridsvagnar, barn som nyfiket tittar på de besökande soldaternas vapen. De hade kunnat illustrera vilken latin-amerikansk resning som helst de senaste femtio åren.
Könsuppdelningen är tydlig. Kvinnorna är antingen offer – uppställda för visitering mot en buss, på flykt på en landsväg med ett barn i handen – eller åskådare. Männen bär vapen och röda masker och snusnäsdukar, eller poserar tillsammans som ett fotbollslag i gröna uniformer. Meiselas revolutionshjälte är en man.
Utgångspunkten för Meiselas projekt är, tror jag, just att dessa bilder med tiden kopplats loss från sitt konkreta sammanhang och blivit symboler.
När hon nu återför dem kan det ses som ett smart sätt att utforska hur vi skriver historia:vad väljer människor att minnas, vilka berättelser?
De filmade kommentarerna från dem som var med är inte entydiga.
Många är stolta, de anser att det var värt lidandet, att revolutionen var ett hjältedåd vars minne man måste helga. En man berättar att han brukar ta med barnen till en viss plats och berätta om vad som verkligen hände där. Så att ingen annan, inga medier, ska stjäla historien.
Men här finns också en besvikelse. Den politiska friheten var nog bra. Men fattigdomen och arbetslösheten består.
Så undergräver Meiselas försiktigt den revolutionsromantik som hennes bilder bidragit till att skapa.

Skribent: Petter Larsson