Som Metro-kolumnist har Lena Sundström mest utmärkt sig för att hon inte tillhör de rabiata reaktionärer som tidningen annars håller sig med.
I bokform är hon vassare. I ”Saker jag inte förstår – och personer jag inte gillar” maskerar sig journalisten Sundström till ”vanlig okunnig kvinna av folket” – vilket blir en ursäkt för att skrapa lite ytligare på sammanhangen – och tar sig med lättsam ilska an de senaste decenniernas socialdemokratiska högervridning.
Det blir lite om mycket. Omregleringen av valutamarkanden och av elmarknaden – som gav oss oligopol och höjda priser. Uppluckringen av den restriktiva alkoholpolitiken. Försöken med statliga kasinon. Utförsäljningen av Telia. Det nya pensionssystemet, med mera.
Fram träder bilden av en stat som framförallt tror den är ett företag, eller i varje fall till för företagen.

Det är traditionell, men ofta sympatisk, vänstersosse-kritik, sådan man hittar hos till exempel Johan Ehrenberg och Björn Elmbrant, och som bygger på en rätt så okritisk idé om den goda, fostrande, staten som ska lägga livet till rätta. Skillnaden är att Sundström har mindre fakta och mer humor. Hon skriver uppenbart i kölvattnet efter elefanter som Michael Moore och Al Franken. Det går… hyggligt. Även om tramsiga utvikningar och populärkulturella referenser får breda ut sig för mycket, så får hon in en och annan poäng. ”§1 Det här är ett avtal som är skrivet på ett sådant sätt att du aldrig, aldrig, aldrig kommer att orka läsa igenom det. Och om du läser igenom det, så kommer du ändå aldrig att förstå det. /Hälsningar, EU.” skriver hon apropå förhandlingarna om EU-medlemskap.
Hmm, ja, lite kul är det ändå.
Annat är mer träffsäkert än skoj. Som förklaringen av Schengen-avtalet: ”Tidigare hade människorna kunnat röra sig fritt i länderna, och nu skulle man istället kunna röra sig fritt mellan länderna…. Passtvång på väg till Konsum, för att man ska kunna resa utan pass när man reser utomlands”

Den modell hon använder är enkel. Hon letar fram några citat som visar att förr tyckte socialdemokraterna så här, och nu gör de svekfulla gynnarna tvärtom. Som när Göran Persson och Lenas egen släkting Anders Sundström under 1993 och 1994 tog stenhård strid EMOT omregleringen av elmarknaden. Och genomförde den 1996.
Mot folkhemsepokens idylliserade sista dagar – vilka som av en händelse råkar sammanfalla med hennes egen (och min) barndom – ställs 90-talets nyliberala nedmontering. 1980 är den måttstock från vilken samtiden döms.
Det är retoriskt effektivt.
Men analytiskt lite otillfredsställande. Sundström tänker aldrig tanken att de kan ha haft fel då och rätt nu. Och hon tar sällan hänsyn till att saker och ting i omvärlden kanske har förändrats i mellanperioden.
Det senare är min huvudinvändning. Det räcker inte att förklara samhällets marknadisering med ett nyliberalt idéherravälde eller lömska anslag från Erik Åsbrink och kanslihushögern. Man måste också tala om de faktiska förändringar av produktion och finansmarknader – och framväxten av EU som marknad och politisk union – som inskränkt möjligheterna att bedriva en nationell statlig politik på många områden.
Men det kan man kanske förlåta. Det här är en lättsam uppgörelse med tidsandan, inte en avhandling.

Saker jag inte förstår – och personer jag inte gillar
Lena Sundström
Leopard Förlag 2005

ARTIKELN TIDIGARE PUBLICERAD I HELSINGBORGS DAGBLAD

Skribent: Petter Larsson