De statliga utredningarna blir hårdare styrda, snabbare och mindre underbyggda. Dessutom finns inte tid till ordentliga remissrundor. Det ökar den politiska polariseringen i samhället. Det skriver Olof Ruin, professor emeritus i statsvetenskap, som själv suttit i ett tiotal statliga utredningar.

Ständigt tillsätts nya statliga kommittéer och nästan varje vecka får vi läsa om gamla som blivit klara och publicerar ett betänkande. Samtidigt håller utredningsväsendet på att förfalla. Detta förfall tar sig många olika former.

1. En är den brådska som råder i kommittéernas arbete. Kritik hade under de första efterkrigsdecennierna riktats mot att många av dem tog orimligt lång tid på sig. Rytmen i politiken hade, underströk man, intensifierats och riksdagens mandatperioder hade därtill förkortats. Utredningsväsendet måste rätta sig efter denna annorlunda rytm. I början av 1980-talet föreskrev så Olof Palmes regering att nya utredningar endast i undantagsfall skulle få mer än två år på sig för sitt arbete. Det som därefter hänt är emellertid att många utredningar försöker bli färdiga på ännu kortare tid. Dagens regering har drivit på denna utveckling i sin iver att hinna genomföra så mycket som möjligt under den mandatperiod som man är säker på att få sitta kvar i maktställning.

2. En annan förändring är att den kunskap som utredningar baserar sina förslag på blivit sämre. Under de första efterkrigsdecennierna var det vanligt att beställa undersökningar utifrån, inte minst från universitetsvärlden. Men att genomföra sådana tar tid. Efter regeringsbeslutet om större snabbhet i kommittéernas arbete har antalet större undersökningar, initierade av dem, klart avtagit. Och de större undersökningar som fortfarande igångsätts hinner ofta inte påverka de förslag som kommittéerna lägger fram utan blir bara presenterade som delbetänkanden

3. En tredje förändring gäller sammansättningen. Det har blivit vanligare än förr att utse bara en person som utredare i stället för flera ledamöter. Under åren 2000-2006 tillsatte till exempel kulturdepartementet totalt 28 nya utredningar av vilka inte mindre än 19 var enmansutredningar. Ett belysande exempel på samma tendens under den nuvarande regeringen erbjuder utbildningsdepartementet. Ett mycket stort antal av de kommittéer som arbetar under det eller som nyligen avslutat sitt arbete har bestått bara av en enda person även om vederbörande kan ha haft sakkunniga till hjälp. Den minskning som i motsvarande grad skett av utredningar omfattande flera personer har tyvärr också inneburit att antalet brett sammansatta parlamentariska utredningar avtagit, alltså kommittéer som inrymmer företrädare för både regeringssida och opposition.

4. En fjärde förändring, som sammanhänger med denna annorlunda sammansättning, är att utredningsväsendet inte längre spelar samma roll för att uppnå samförstånd i politiken som förr. Enmansutredare kan i och för sig lägga fram förslag som tar hänsyn till existensen av många olika opinioner i den fråga som utreds. Men utredningar som består av många ledamöter – alldeles särskilt om de har en bred parlamentarisk sammansättning – blir med nödvändighet mer inriktade på att komma fram till förslag som kan vinna vid acceptans. Denna förändring i vårt utredningsväsende kan därigenom i någon mån sägas ha bidragit till ett mer konfliktladdat klimat i politiken.
5. En femte förändring är att statliga kommittéer mer än förr också förefaller bli föremål för löpande styrning från den regering som utsett dem. Viss sådan styrning är naturlig i och med att de ju utgör ett beredningsorgan för en regering. De medel som regeringar av tradition använt sig vid styrningen av kommittéer har legat i utformningen av direktiven för arbetet och i valet av personer som skall utreda. Det nya under senare decennier är att den styrning som består av underhandskontakter medan själva utredningsarbetet pågår har ökat. I någon mån är denna förändring samstämd med tendensen att mer och mer utse enmansutredare i stället för brett sammansatta kommittéer.

6. En sjätte och sista försämring är tendenserna till förändring i remissbehandlingen av kommittébetänkanden. Ofta ges en ganska kort remisstid. Framförallt har frestelsen hos statsråden ökat att anamma kommittéförslag som sina egna innan någon remissrunda ännu kommit i gång. I den nuvarande regeringen är utbildningsministern Jan Björklund ett gott exempel på sådan iver och klåfingrighet. Naturligtvis skall företrädare för en regering kunna uttala åsikter, positiva eller negativa, om ett kommittéförslag innan det sänds ut på en remissrunda, men att på förhand binda sig för förslag, som myndigheter och sammanslutningar ombeds yttra sig om, riskerar att göra denna process meningslös och onödigt inflammerad.

Det är alltså många faktorer som bidragit till att vårt utredningsväsende inte längre förmår fylla den värdefulla roll i svensk politik som det länge hade. De statliga kommittéerna arbetar under stor tidspress, de grundar ofta sina förslag på otillräcklig kunskap, de speglar i sin sammansättning mindre än förr olika opinioner i samhället, de förmår därmed inte heller bidra till uppkomst av samförstånd i samhället, de verkar också vara hårdare styrda än förr av den regering som utsett dem och framförallt har remissbehandlingen av deras förslag försämrats.
Det förfall, som jag menar drabbat vårt utredningsväsende, har både bidragit till och speglar den större hafsighet och polarisering som tyvärr kommit att prägla svensk politik.

Olof Ruin
professor
emeritus
i statsvetenskap

Skribent: Olof Ruin