Dollarns värde varar…

På den gamla goda tiden, före Skype och Abu Ghraib, gjorde vi en investering på den lukrativa valutamarknaden. För 1048 kronor köpte vi 100 dollar, för automatisk förräntning i byrålådan. Förhäxade följde vi kursens kullerbyttor mot toppen och fantiserade om både tandläkarbesök och Pina Coladas på ålderns höst.
Nån gång flinade vi rått mot de orangea kuverten och förklarade att ha ha ha det där är bara för losers.
Nu gäller det att hålla isen i båten och stilla magen.

…men nu kommer domedagen

De har levt över sina tillgångar, heter det. Krigat på krita i Irak, köpt småhus, cruisat i stadsjeepar och levt det galna livet för kinesiska pengar.
Nu kommer räkningens dag, nästan som i bibeln, eller HSB Skåne.
Några har dock släppt loss mer än andra. De fattigaste 20 procenten ligger på nästan exakt samma inkomstnivå som 1975. Under samma tid har de rikaste 5 procenten ökat sina inkomster med cirka 60 procent. Allra bästa har det gått för de superrika. Sedan början av 70-talet har inkomsterna för den rikaste tiondels procenten nära nog tredubblats.

Ropen skalla – rikedom åt alla

På tal om de rika, så har näringslivets så kallade tankesmedja Timbro sent omsider fått snok på klassamhället. De har låtit sina kompisar på United Minds göra en så kallad attitydundersökning, som visar att folk med mycket pengar på banken till exempel har vett att säga upp sig om de inte trivs och stanna hemma när de är sjuka, de ger mer till välgörenhet och har lättare att slappna av på semestern än de fattiga. ”En sparad slant tycks vara ett universalmedel mot ohälsa, vantrivsel, bristande jämställdhet och dåligt samvete” säger Timbros så kallade nationalekonom Dick Kling.
Vi ses i tåget.

Stora mörken

De är inåtvända, svårgenomträngliga och görs av smal elit av förståsigpåare som skriver för varandra.
Ja, vi pratar förstås om tidningarnas sportsidor.
Visst, på kulturen kontextualiseras de paradigmatiska diskurserna fortfarande titt som tätt.
Men mot sportjournalisterna står vi oss slätt. Så här kan det låta i Aftonbladet: ”Mörkarna är 400-800 med en ante på 100. Före floppen synade stol 2 och 4 liksom du, Stol 6 och lilla mörken (stol 7), medan stora mörken knackade ned det varpå det låg 5700 i potten.”
Som förgjort för en interpretiv dekonstruktion.

Bloggerian bloggera

Ni minns hur det var? Bloggarna skulle knäcka mediemonopolen. Här skulle man få läsa förlagsratade nya dikter, vittnesmål om sånt medierna tystar ner och insiktsfulla analyser av läget i tja, Rosenbad eller Kambodja. Great expectations. Demokrati i vår tid, liksom.
Det går väl…sådär.
Vår nya favorit är advokat Kurt G Rantzén från Vellinge, en bloggträskets Grönköpings veckoblad, typ: ”Därmed kan man i någon mening också säga att vi som lever i Vellinge alla är internflyktingar i Sverige. Vi har röstat med fötterna – mot socialdemokratins överhöghet och förtryck och för friheten. Påståendet att Vellinges flyktingpolitik skulle vara rasistisk därmed egentligen alltför bisarr för att bevärdiga ett bemötande”.

Ur Efter Arbetet nr 1 2008

Skribent: Petter Larsson