KRÖNIKA. En ny undersökning från SCB dyker upp i min inbox med rubriken ”Lång föräldraledighet påverkar kvinnors karriär negativt”. No shit, vilken nyhet, tänker jag och klickar på länken. Det visar sig ändå ganska intressant. Kort föräldraledighet definieras i undersökningen som 9 månader eller mindre. Lång definieras som 18 månader. För ett barn alltså.
25 procent av mammorna är lediga 18 månader eller längre. Snittet ligger på 14,6 månader för föräldrar till barn födda 1999.
Nu blev jag förvånad. Att man är borta längre än 18 månader, kanske faktiskt är ett legitimt skäl till att karriären stannar av och befordran uteblir? Det kan faktiskt bara uttryckas som: jättelänge!

De som inte vill individualisera föräldraförsäkringen hävdar ibland att de istället vill förlänga den, till 18 månader. Det är mycket få som säger emot, för att utvidga välfärden och lägga till saker ses reflexmässigt som bra. Jag vill härmed reservera mig å det skarpaste.
Den svenska föräldraförsäkringen är idag 13 månader lång. Två månader är vikta för vardera föräldern och kan inte överlåtas. Förutom dessa månader finns även de så kallade garantidagarna, tre månader som man kan vara hemma med lägre ersättning. Man kan ta ut hel- eller halvdagar och man kan sprida ut dagarna så att man bara tar fyra i veckan och lever på lite mindre pengar och man kan pussla med semesterveckor. Det finns många kreativa sätt att se till att någon, då oftast kvinnan, lyckas vara hemma mer än de 14 månader hon kan ta själv. Efter att föräldraledigheten är slut finns det jättebra möjligheter att gå ner på deltid när barnet är litet. Det är ett fantastiskt system. Nästan för bra. Absolut för bra, när det bara utnyttjas av kvinnor.

Det enda problem som folk ser – och som de flesta är överens om – är att papporna bara tar ut 18 procent av föräldraledigheten. Men att mammorna stannar hemma så länge är inget problem som tas upp. Förlängningsförespråkare får lite mothugg. Men frågan är om en förlängning, om än kvoterad i två eller tre delar som ju diskuterats, skulle få de efterfrågade papporna att ta ut så fasligt mycket mer? Dessutom är det dyrt att förlänga. Och dessutom finns den andra delen av den fantastiska svenska familjemodellen: nämligen dagis från ett år med maxtaxa. Skulle jag välja, skulle jag hellre satsa de pengarna på att till exempel förbättra förskolan.

Diskussionen borde handla om detta i stället. Jag tror för det första att det är dags att börja prata med kvinnorna om att lämna ifrån sig föräldraledighet. Inte bara skälla på männen för att de tar ut för lite. Vi kvinnor har ett jättebra medel för att själva påverka vår situation på arbetsmarknaden, kommande karriär, lön och pension – nämligen att låta pappan vara hemma.
För det andra finns en föreställning i samhället om att det är dåligt för barnen att vara på dagis. Och att du som kvinna är en dålig mor om du inte tar ut en ganska lång ledighet. Att pappor kan komma undan med att i vissa fall inte ta några dagar alls är fantastiskt mycket mer upprörande, men diskuteras mindre. ”Barnets bästa”, som blivit ett närmast heligt begrepp, har fastnat i en föreställning om att det bästa för barnet alltid är att vara med sina föräldrar, inte att tas om hand av duktig personal och umgås med andra barn. Att det här med att ”vara med sina föräldrar” i de flesta fall betyder hemma med mest mamma, tas inte upp. Barnets bästa måste väl vara att träffa båda sina föräldrar, och sen i lagom tid, andra barn!

Det är dags att tvinga papporna att stanna hemma, men också att tvinga ut kvinnorna på arbetsmarknaden tidigare. Ett uppehåll på ett och ett halvt år per barn är väldigt lång tid, ett år också ganska länge, framför allt om den andra föräldern sen bara tar någon månad. Det blir så stor skillnad då – i kontakt med barnet, i vem som tar mest ansvar för hemmet, för VAB-dagar, för föräldramöten och så vidare. Småbarnstiden måste kvoteras mellan föräldrarna, men för att få ut kvinnorna på arbetsmarknaden och få männen att ta ansvar för de riktigt små barnen, är det även viktigt att inte förlänga föräldraledigheten. Förstärk istället de andra benen i den svenska familjemodellen: bättre förskola och fritids.

Skribent: Hanna Finmo