Varför skulle en regering som inte ser ökade inkomst- och förmögenhetsklyftor som något problem i sig uppfatta ökad ojämlikhet i sjukvården som ett bekymmer? Frågan inställer sig inför slopandet av den så kallade stopplagen.

Likställer man sjukhus med varuhus och gallerior är det naturligt att acceptera att bästa varan går till den som betalar bäst och inte fördelas efter behov. Privata bolag som Capio, ägt av riskkapitalbolaget Opica AB och innehavare av landets enda privata akutsjukhus S:t Göran i Stockholm, ser sig själva som naturliga framtida ägare av landets universitetssjukhus.

Intressena hos dessa ofta utlandsägda sjukvårdskoncerner sammanfaller nu med intresset hos borgerliga landstingspolitiker. Vi talar inte här om ett samhällsintresse av lika fördelad vård efter behov utan om privata vinstintressen som gör det möjligt att lägga skattepengar i knäet på utomstående aktieägare i vinstdrivande bolag.
De borgerliga politikernas intresse har att göra med ideologi. De tror – eller låtsas tro – att privata vinstintressen ger en effektivare sjukvård trots att det saknas empiriskt underlag för den typen av påståenden. Erfarenheten, inte minst från USA, talar snarare om motsatsen.

”Vår tanke med sjukvården är att den ska vara som en galleria och vinstintresse är alltid en sporre för bättre vård.” Så uttrycktes den här smått komiska övertron på marknadens välsignelser för svensk sjukvård av moderata landstingsrådet Lars Joakim Lundquist i Stockholm i en tidningsintervju nyligen.
I en galleria trängs säljare som bjuder ut sina varor med kunder som väljer och vrakar. Säljaren vill göra så stor vinst som möjligt. Köparen vill göra bästa affär till lägst möjliga pris.
Situationen har inga som helst likheter med den verklighet där en omtöcknad, orolig eller akut sjuk patient möter en sjukvård där snabbt och adekvat omhändertagande är det enda som räknas.

Sjukvård är ingen affärsverksamhet. Den är en samhällsservice där alla medborgare måste värderas lika, vilket inte är fallet i köpgallerian.
Att blanda samman det fullt legitima syftet att tjäna pengar till aktieägare med att ge bästa möjliga vård till alla patienter och på köpet sannolikt få en kostnadsdrivande sjukvård av amerikansk modell var något som stopplagen vill förhindra.
När den slopas finns inga lagliga hinder mot att sälja ut samtliga universitetssjukhus eller att landstingen lägger ut sjukhus på entreprenad där överskotten kan delas ut som vinst i stället för att investeras i driften.

Så långt har det varit möjligt att se effekterna av alliansens märkliga övertro på marknaden på det område där marknaden sannolikt fungerar sämst. Men de som arbetar på de sjukhus som nu riskerar att klubbas bort som oljemålningar på Bukowskis vårauktion slår nu larm om fler risker.
Två chefer på Karolinska institutet varnar för en kollaps för forskning och utveckling på privatiserade universitetssjukhus där vinstintresset blockerar långsiktiga forskningsprojekt och utbildning. De talar i Svenska Dagbladet om risken för ett skräckscenario i den slopade stopplagens kölvatten.

Men vad är väl denna rektors och prorektors oro i jämförelse med pingströrelsetron på privatiseringens välsignelser hos Capio, Carema och deras politiska torpeder i regering och borgerligt styrda landsting?
Varför lyssna på sakkunskapen när den egna tron är så stark? Och varför ska sjukvården vara undantagen regeln att de rika och framgångsrika ska belönas efter år av socialdemokratisk nivellering?

Publicerad i Skånska Dagbladet den 10 januari 2007

Skribent: Håkan Hermansson