Människorna i Libanons sönderslagna byar och utbombade stadskvarter behöver veta att det är fler än Hizbollah och Iran som ställer upp med humanitär och materiell hjälp till återuppbyggnad.

Det var inte de 1100 döda libaneserna, det stora flertalet civila, som startade det senaste i raden av krig mellan Israel och de miliser – tidigare palestinska, numera lokalt förankrade shiitiska – som i åratal använt södra Libanons territorium för sina politiska syften.
Och det är naturligtvis civilbefolkningens svåra situation som givarkonferensen om Libanon som hölls på svenskt initiativ i Stockholm handlade om. Inte frågan om mandatet för den FN-trupp som nu skeppas in i landet.
På debattplats i DN underkänner Magnus Norell, flitigt medieanlitad expert från Totalförsvarets forskningsinstitut, hela konferensen på förhand och driver den något udda tesen att de väntade löftena om bistånd för återuppbyggnad och humanitär hjälp i själva verket förvärrar situationen i Libanon.
Först borde nämligen Hizbollah oskadliggöras militärt, det vill säga avväpnas – med våld om så nödvändigt. En lämplig uppgift för de FN-soldater som förhoppningsvis snart är på plats, inklusive den svenska marina enheten i vattnen utanför den libanesiska kusten.
Att bekymra sig om den akuta humanitära situationen i Libanon dessförinnan är, enligt experten Norell, bara uttryck för hyckleri.
Inlägget är för dagen lika ofruktbart som den i och för sig principiellt intressanta debatten huruvida Israel borde betala skadestånd efter ett ”försvarskrig” där sedvanligt förakt för civila lidanden ledde till nya anklagelser, staplade på gamla, om folkrättsbrott.
Hizbollah vägrar uppenbart erkänna någon skuld för den förstörelse och död man åstadkom i Israel. Än mindre tar man på sig den än större skulden för Israels massförstörelse i Libanon, som framprovocerades av tillfångatagandet av två israeliska soldater. En aktion som ledaren Nasrallah i en ynklig efterskrift velat ha ogjord om han vetat vad som skulle ske.
I Israel förs just nu en annan slags debatt om skadestånd sedan det visat sig att de israeliska araber som drabbades av raketbeskjutning mot norra Gallileén inte tillerkänns samma kompensation som sina judiska grannar.
När således frågan om humanitärt bistånd färgas av diskriminering av vissa offer i det ena landet och blir en propagandauppvisning av förövaren och hans iranska uppbackare i det andra är det än mer angeläget att åstadkomma en kraftfull internationell insats – utan andra krav än att hjälpen snabbt ska gå till dem som behöver den bäst.
Att se konflikterna i Mellanöstern och dess följder ur civilbefolkningens perspektiv tycks bli allt svårare i svensk debatt.
Det torde förklara både Magnus Norells inlägg, som manar till mer våld, och tystnaden kring den permanenta humanitära katastrof som samtidigt utspelar sig i Gaza.
Förhoppningsvis bröts en del av den tystnaden när många delegater från givarkonferensen flyttade över till ännu en Stockholmskonferens, den här gången om den humanitära situationen i de palestinska områdena. Läget där är värre än någonsin och behovet av internationell solidaritet med en plågad palestinsk befolkning är en politisk förstarangsfråga.
Man behöver inte vara någon politisk spågumma för att slå fast att de här två konferenserna aldrig ägt rum om vi idag haft en borgerlig regering. Fredrik Reinfeldt avspisade redan i somras en givarkonferens på svensk botten med hänvisning till det svenska valet.
Det är till att kunna se skillnad mellan stort och smått här i världen.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 31 augusti 2006

Skribent: Håkan Hermansson